Julstämning

Att ha en julkalender eller två påminner mig om i vilken ilfart dagarna i december går. Det är hela tiden något lucköppnande! Men jag klagar inte över nedräkningen till jul – jag har tränat och tränar intensivt och ser fram emot att ta det lugnare och låta kroppen återhämta sig. Som löpare är jag inte bekant med ordet julpaus, däremot innebär kommande träningsläger utomlands att jag minskar intensiteten i träningen dagarna innan avfärd. I mellandagarna bär det av för tre veckors träning i värme och förhoppningsvis solsken. Det ska bli toppen att få koncentrera sig ännu mer på träning!

Långlänk i Vasa under självständighetsdagen.

Det har skett en och annan glad sak den senaste tiden. Min trogna samarbetspartner och sponsor Valioravinto har valt att stöda mig även denna säsong. Förutom att bidra till att göra det ekonomiskt möjligt för mig att satsa fullt ut på min löpning ett sista år, bidrar företaget också med sina produkter som jag har direkt nytta av i vardagen. Det känns som om alla går omkring och hostar och tampas med både större och mindre förkylningar, och jag gör allt i min makt för att förbli frisk och kry. Halsen rosslar lite men juliga Carmolisdroppar har hittills hållit det hela i styr.

Julsången kan ljuda igen efter några droppar Carmolis. Jag hoppas det även förbättrar ursprunglig sångstämma! 

I övrigt går mina dagar främst ut på träning och träning. Jag försöker få fart på mina sega ben från distanslöpning med hjälp av pigg styrketräning, återhämtande massage och några hopp här och där. Efter en veckas superseg löpkänsla med sega ben och märklig andhämtning, fick jag behandlat några låsningar i övre ryggen och nu har löpningen känts bättre igen.  När det kommer till att känna sig sliten är det okej att vara det mellan varven – i långa loppet är det tänkt att leda till stigande formutveckling.

 En träning med tröga ben.

Det har varit något utmanande att springa utomhus med det växlande vädret som gjort underlaget ställvis riktigt halt, men vanlig distanslöpning har fungerat fint, och de gånger det krävts mera fart har jag kunnat utföra det på löpmatta eller i Botniahallen. Det är bara att köra vidare enligt planen och lita på att kroppen går med på att steg för steg öka intensiteten under dragträningarna. Samtidigt håller jag humöret och motivationen uppe med olika julstämningshöjande aktiviteter som pepparkaksbak och julpyntande.

Jag bakar sällan men inför jul tar det fart.

...Jag kan inte riktigt släppa temat julkalender. Traditionsenligt öppnar jag föreningen IK Falkens adventskalender med möjligheten att vinna presentkort och plötsligt en dag hände det, jag vann! Om du inte har en föreningskalender i år, rekommenderar jag att testa nästa år. Chokladkalendrar ger förstås direkt belöning men lite spänning och förhoppning om att vinna är också kul! Ännu bättre än nedräkningen till jul, är att få fira julafton med nära och kära. Jag önskar er alla en riktigt stämningsfull jul och ett fint nyårsfirande!🎆

Årets pepparkaksskörd.

Long time no see

Det är alltför länge sen jag skrivit av mig här på bloggen. Sedan jag börjat arbeta mera har jag märkt att det inte blir mycket tid över att till exempel hänga vid datorn. Arbete och full idrottssatsning innebär en hel del pusslande, planerande och flexibilitet. Hittills har jag fått allt att gå ihop, och jag ska berätta om några av de saker som hänt den senaste månaden.

Den 29 oktober sprang jag ett roligt lopp som heter Helsinki Halloween Run. Många deltagare var fyndigt utklädda och sprang endera fem eller tio kilometer. Själv valde jag att springa den längre sträckan och insåg efter en första blåsig kilometer att det här kommer bli tufft. Kroppen och huvudet höll ändå till slut och jag sprang in på Vermo travbana som sjätte löpare och fick sluttiden 36.42. Mer om evenemanget (bl.a. roliga kostymer) kan du ta dig en titt på genom att trycka här.

Tummen upp för Halloween Run!

Helgen efter Halloween Run väntade mig en ännu större utmaning. Jag har behövt något närliggande mål, något som håller motivationen uppe under grundträningsperioden, och det målet fick bli en resa till Berlin. Nej, det innebar inte bara en skön minisemester i den intressanta staden, utan också mitt första halvmaraton. Jag hade tränat som vanligt utöver tre långlänkar (20-23 km) som jag i normala fall inte skulle ha gjort.

Den 13:e upplagan av loppet på endera 7,1, 14,1 eller 21,1 km (och 3 x 1 varv stafett) gick av stapeln i Teltow, närmare bestämt runt en kanal i staden utanför Berlin. Tävlingen har instiftats till minne av återföreningen mellan östra och västar Berlin, som även hade delat upp Teltow. Stämningen på det lokala evenemanget var glad och avslappnad. Rutten var inte för backig utan bestod av asfalt på ditvägen, och stundvis smala stigar med uppstickande trädrötter, lite kullersten och några trappor på vägen tillbaka.

Prisutdelning i Teltow. Jag fick en Audi!! ...för en helg.

Brandenburger Tor i Berlin en måndag kväll.

Allt hade nog varit frid och fröjd under loppet, bara det sista varvet inte hade inneburit att jag skulle varva en stor mängd löpare. Vartefter jag blev tröttare bytte jag ut taktiken att försöka ropa och förvarna, till att helt enkelt trycka mig förbi andra deltagare. Trots det tror jag inte det här påverkade min sluttid eftersom adrenalinet steg och jag inte tänkte alls på att jag var trött de sista två kilometerna. Inte heller verkar deltagarna ha tagit illa upp, tvärtom var stämningen glad och välkomnande efteråt. Jag vann damernas lopp med tiden 1.21,35 och tog lyckligtvis inte ut mig så totalt att jag aldrig mer vill känna på ett halvmaraton. Det var spännande och lite svårt att veta vad kroppen skulle tåla, men jag fick enbart goda erfarenheter av den lilla tävlingen. Ja, förutom knuffandet  på slutet då.

Morgonlänk i Tiergarten innan flygresa hem. Uppskattade höstvädret!

Vad mer? Tja, jag har försökt få in mer fart i träningen eftersom halvmaraton-fart inte har mycket med 1500 meter på bana att göra. Ett litet bakslag upplevde jag förra helgen, när jag gick och blev matförgiftad av min egen tillredda mat. Det ska vara en första gång för allt, och jag börjar nu ha mage och träning under kontroll igen. November har känts mörkare och därmed tuffare än på många år, men samtidigt som mörkret tröttar ut, föredrar jag att det tar tag under fötterna istället för att det slinter på is och snö. Få se vad december för med sig. Det känns iallafall roligt att gå mot jul. Glad lillajul!

Springa i tunnel, skog och överallt!

Uppförsbacken på slutet gjorde deltagarna rätt möra i Tunnelloppet.

Det har varit fullt upp sedan höstens träningssäsong körde igång. Vädret har varit toppen för löpning och jag har verkligen njutit av att springa bland vackra lövträd i vindfritt väder. Redan första veckan var jag med om en rolig utmaning. Det ordnades en tävling samma dag som "Strandtunneln", Finlands längsta vägtunnel, invigdes i Tammerfors.

Deltagarna fick springa in i tunneln, vända om, och kuta tillbaka. Grundtanken var att vi skulle springa igenom hela tunneln innan vi vände om men det blev helt enkelt inte möjligt då där var så många besökare. Över 50 000 bekantade sig med tunneln under dagen! Hur som helst, för min del var det bra ju kortare sträckan blev och efter en mysig uppförsbacke sista kilometern kom jag i mål som första dam.

Resultat från och information om Tunneldagen hittar du här. Och om du vill veta ännu mer om Rantatunnelipäivä kan du bekanta dig med det officiella twitterkontot.

Lite väl ivrig har jag kanske varit med min löpning. Det blev mycket mängd de tre första veckorna och framför allt löppassen i backe tärde på knäna - så pass mycket att höger knä plötsligt sa nej tack. Jag har nu sprungit väldigt sparsamt, och samtidigt piggnat till ordentligt efter en hård inledning.

Framför mig har jag förhoppningsvis deltagande i Halloweenrun, ett lopp på endera 5 eller 10 kilometer som ordnas i Esbo. Det roliga och speciella är att många av deltagarna är utklädda. Löprutten är trevlig och förra året när jag var med var stämningen på topp, Jag hoppas mitt knä samarbetar med mig den 29 oktober när starten går.

Det är fint att ha motivation och vilja under höstens alla träningspass. Till och med styrketräningarna går att utföra utan gruff. Huvudsaken är att jag håller mig frisk och hel och fortsätter att ha roligt. Det är bara att jobba vidare.

Testade på orientering, men kände mig rätt vilsen. Bra att jag hade sällskap att följa!

Ny säsong, here I come!

Det har blivit dags att kicka igång träningssäsongen 2016-2017. Efter SFI-seriefinalen på Åland (som vår förening IK Falken vann!) för två veckor sen har jag främst låtit bli att tänka på friidrott och istället arbetat, träffat vänner, ätit lite vad som helst när som helst, joggat lite, varit förkyld, men snabbt återhämtat både kropp och huvud.

SFI-serien i Mariehamn: jag, Cecilia, Heidi, Sandra och Zenitha.

Jag känner mig nu frisk och redo för att börja processen att steg för steg höja formen inför kommande tävlingar. Det ska tränas allt möjligt och omöjligt, förhoppningsvis med ytterst få problem längs vägen. Det känns konstigt att skriva det, men den här säsongen blir min sista som elitidrottare. Sluta springa gör jag inte i första taget, men en hundraprocentig satsning blir det inte längre efter den här säsongen. Klassisk fråga är hur det känns. Svaret är att det känns bra. Det känns varken hemskt, skönt eller sorgligt. Bara bra. Och kanske lite spännande.

Tummen upp på Åland!

Motivation finns i massor så det är bara att sätta igång. Det lär inte ske enorma förändringar i träningsupplägget men lite mer flexibilitet, samträning och kvalitet har jag tänkt få in. Fokus sommaren 2017 är inställt på 1500 meter men jag gör gärna starter också på både längre och kortare distanser. Hur som helst, det är mycket grovjobb som ska genomföras innan tävlingar blir aktuella. Hösten får gärna visa sin mildare sida och vintern försena sig. Nu tar vi fram idrottsskorna och beger oss ut på en löprunda, eller hur?

En snurrig helg

Det kan låta roligt att ha haft en snurrig helg i Tammerfors. Speciellt med tanke på att där ordnades friidrottslandskamp mellan Finland och Sverige. Det blev inte riktigt som jag hade planerat dock. Motståndet på 1500 meter var hårt och det skulle bli svårt att med mitt årsbästa vinna en svenska eller två och ta hem några poäng till Finland. Jag gick ändå in med fokus och en positiv känsla. Min förberedande träning på bana hade känts bra och i slutet av säsongen hade mitt årsbästa sänkts två lopp i rad.

Ratinastadion fungerade fint som Finnkampsplats.

När det väl var dags att springa framför fullsatta läktare, hände det inte mycket i kroppen. Eller jo, i början kunde jag hålla med men även om farten sänktes i loppet hände ingenting i löpningen. Jag tänkte att det bara är att ta rygg och hänga med men jag var märkligt kraftlös. På natten började jag förstå att det kanske inte bara hade varit nervositet inför tävling som skakat om min mage och gett mig ett lätt illamående de senaste dagarna. Det blev en lång natt med snurrig mage.

Det var riktigt surt att missa allt det roliga under söndagen. Jag hade på plats velat heja på mina vänner, och sen fira att säsongen är så gott som över, men istället följde jag med utvecklingen i tävlingen från hotellsängen. Jaja, tur att jag inte hade beslutat mig för att sluta karriären eller något liknande - då hade jag genast fått börja på igen för så här får det förstås inte gå till under ens sista finnkamp!

Heidi och Sandra Eriksson, jag, Zenitha Eriksson och Camilla Richardsson.

Trots allt fick jag under lördagen uppleva den fantastiska stämningen som publiken skapade, och jag fick springa på de nya Mondo-banorna tillsammans med mina landslagskamrater. Vi låg starkt efter i de flesta av medel- och långdistansgrenarna och det gjorde att jag gladdes extra mycket när någon utmanade oddsen och plockade poäng. Zenithas slutspurt på 800 meter höjde humöret! Förutom spridda framgångar i hopp- och kastgrenar, var det också härligt att se sprintrarna ta över banorna. Till exempel en trippel på damernas 200 meter och vinst i varje stafett var mäktigt att få ta del av.

Nu håller jag på att återhämta mig från magsjukan, och ställa in mig på säsongens sista utmaning. En rolig, lekfull men viktig tävling återstår. IK Falken deltar i den traditionella SFI-seriefinalen på Åland och jag ska få springa 3000 meter. Uppladdningen inför tävlingen brukar gå ut på att åka buss till Åbo, åka med båt till Åland, anlända sen natt och nästa förmiddag gå omkring i Mariehamn och kanske besöka nåt café.

Det låter kanske mer som en mysig höstsemester än allvarlig tävling, och jag kan hålla med om att allt är mera avslappnat och lugnare än inför andra tävlingar, men när man väl står där på startlinjen finns det bara en tanke: plocka poäng till föreningen. En gemensam kamp med två deltagare per gren, fyra grenar per klass (herrar, damer, pojkar och flickor) och allt kulminerar i en svensk stafett (100+200+300+400 m). Falken höll i många år upp en fantastisk segersvit, och i år verkar alla taggade på att göra allt man kan, vilken gren det sen än blir. Det är det som gör tävlingen rolig, att idrottare vi är vana att se till exempel springa, plötsligt hoppar längd eller tresteg, eller ställer upp i någon kastgren. Även vice versa förekommer.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att paketera in sommarsäsongen än att åka till Mariehamn och jaga vinst med föreningen. Åland, var beredd!

Landskamp!

Först några korta kommentarer om säsongens sista lopp på 800 meter i Villmanstrand förra helgen. Det känns verkligen hemskt att ha tappat bort sin huvudsträcka. Klart det kan ha inverkat att jag tävlat och rest en hel del innan lördagens tävling, och ett faktum är att jag saknar snabbhet på både träning och tävling, men dessutom förstår jag mig inte på sträckan! Jag har glömt bort hur man springer 800 meter och jag har god lust att säga "tack och hej min före detta huvudsträcka, vi ses inte särskilt många gånger till!"

Löpning i Northhampton, dagen efter nytt årsbästa på 1500 m.

Jaja, ibland blir det inte som man tänkt sig, men en sak som jag tänkt mig och som nu faktiskt blir av, är att jag får springa i landskampen mellan Finland och Sverige. Det finns inget roligare, häftigare, intressantare och mer spännande sätt att avsluta säsongen! Det här året arrangeras kampen i Tammerfors och jag tror det kan bli riktigt häftigt med fullsatta läktare - med en lika uppskattad och galet bra publik som alltid.

Jag kommer att springa 1500 meter på lördag kväll. Sverige har ett urstarkt lag, men det fina med finnkamp är att det inte alltid går som "på pappret". Lite vad som helst kan hända och jag hoppas det är till vår fördel i år. På söndag blir det sen att heja fram de övriga i landslaget. Stämningen i laget har varit något alldeles extra de senaste åren. Vi tävlar verkligen som ett lag, stöttar varandra och har roligt på gemensamma samlingar och ute på tävlingsplatsen. Om ni har möjligheten rekommenderar jag starkt att inta läktarplats under helgens Finnkamp. Jag har aldrig upplevt liknande stämning under något idrottsevenemang som under landskampen!

Nu en liten tillbakablick för att komma i rätt landskampsstämning.

Starten på 800 m år 2012. Foto av Daniel Byskata.

Dags för 400 meter år 2008. Foto av Daniel Byskata.

1500 meter på gång år 2015.

Jag och Heidi skrattade stenhårt förra året!

Poserar med Finlands fina maskot Leevi Leijona.

Hälsningar från England!

Efter att ha satsat på träning och försökt höja formen, åkte jag på årsbästajakt till England. På lördag sprang jag 1500 meter i Manchester (återigen BMC-tävlingar), och resultatet var väl måttligt glädjande. Visserligen blev det årsbästa med tiden 4.23,38, men även om jag känner till realiteterna med min rätt svaga form, är det mentalt tungt att skära mållinjen nästan tio sekunder från sitt personbästa.

Hur som helst, det hade varit ett tag sedan jag tävlat och jag tänkte att det säkert går att kapa någon sekund till nästa tävling. Min andra chans kom i Watford på onsdag kväll. Arrangörerna av British Milers Club hade reserverat 35 minuter för tre 800 meterslopp och lika många 1500 meter. Med endast tre deltagare på damernas 1500 kändes det lite tamt, men jag visste att vi var någorlunda jämna, med en tjej som varit några placeringar högre än mig förra tävlingen.

Farten blev för min del rätt jämn varje 500 meter, vilket gjorde resan behagligare än lördagens lopp. Självförtroende saknades men jag höll ihop och bättrade på årsbästat till 4.20,12. Det var viktigt mentalt att få det här loppet! Jag har varit illa rädd att både kropp och knopp inlett semester innan säsongen ens är över - för att säsongen gått så trögt av olika orsaker.

Nu känns det ändå fint att ha några chanser kvar att tävla. Det återstår att se hur återhämtningen fungerar med allt resande och tävlande, men redan på lördag får jag springa 800 meter i Lappeenranta. Sen är förstås förhoppningen att få en plats på 1500 meter till Finland-Sverigelandskampen i Tammerfors. Om det varit trögt att tagga till inför tävlingarna, lär det inte vara något problem där! Jag hoppas få avsluta säsongen tillsammans med landslaget!

FM-medalj

Uleåborgs Raatinstadio.

Det har varit intressanta veckor på löparfronten. Intressanta, roliga och frustrerande. Efterdyningarna av min antibiotikakur lugnade ner sig och jag kände att kroppen var piggare i samband med Finländska mästerskapen i Uleåborg. Det kändes nervöst att tävla när jag inte visste vad jag kunde förvänta mig av kroppen och formen överlag, men FM skapar alltid den rätta laddningen, och det var därför spännande på ett bra sätt att ställa sig på startlinjen.

Medaljtrio på 1500 m i Kalevaspelen: Sara Kuivisto, Kristiina Mäki och jag.

Till min lycka blev det dessutom ett taktiklopp, och när det var dags för spurt svarade kroppen betydligt bättre än vad den till exempel gjort på träning en vecka tidigare. Det här resulterade i en bronsmedalj på 1500 meter, och även om jag från tidigare år samlat på mig en hel del guld, kändes det här bronset som en vunnen medalj efter allt krånglande denna sommar.

Jag hade nu höga förväntningar på att svängningen hade inletts och att kroppen skulle svara allt bättre på träning. Känslan i benen var bättre under måndag och tisdag efter FM-helgen och även om allergisymptomen var tydliga i värmen, fungerade framför allt andningen bättre än tidigare. Efter många veckors tröghet blev jag som en ko på grönbete när kroppen kändes bättre! På onsdag körde jag ett pass på bana och ville förstås köra på när andningen var med på noterna. Benen kändes dock allergistinna, och dagen efter kunde jag konstatera att jag varit för ivrig och gjort kroppen stum.

Försöker få ordning på benen längs en skogsväg i Viitasaari.

Om torsdagen kändes som mjölksyra bara av att gå, var fredagen lite bättre men långt ifrån bra. Jag hade rest till Joensuu för att tävla på 800 meter i elittävlingarna, och det var bara att hoppas på att återhämtningen skulle vara tillräcklig innan det var dags för start. Jag fick ändå förbereda mig på att ha en extra broms insatt under loppet. Tråkigt kändes det ändå att jag fick ännu ett lopp där ingenting stämde och jag fick kämpa mig fram från första metern. Nej, det är inte roligt när kroppen inte levererar, oberoende av resultat (nu blev det 2.09,52).

Gräspollenmängden har trots allt gått ner från sin toppnivå och så småningom slutar pollensäsongen helt. Jag har några veckor av träning framför mig och jag kan inte tänka mig annat än att det snart börjar fungera igen. Får jag då lite tid att träna vidare ska jag hinna avsluta denna tävlingssommar med ett säsongsbästa eller två. En plats till landskampen mellan Sverige och Finland finns också på listan över kommande mål. Det är bara att hålla humöret uppe och fortsätta satsa. Den taktiken ger resultat, förr eller senare.

Joensuu. Tror, hoppas och ler innan start, inte lika mycket efteråt.

Klart det blir FM!

Tyvärr har jag ännu inte riktigt fått någon ordning på kroppen och därmed inte heller träningen. Det har varit problem längs hela linjen, med all sorts träning. Kalevaspelen i Uleåborg inleds i helgen och det känns trist att inte ha kunnat träna frisk inför tävlingarna. Avbrutna banpass, antibiotikakur, andning som inte fungerar och kraftlöshet. Har jag något på FM att göra? Jomen visst! Det är många gånger bättre att tävla med halvkass form än att sitta på läktaren (eller ännu värre: sitta hemma) och se på.

Kalevaspelen är en av årets absoluta höjdpunkter i flera bemärkelser och jag har inte hur många FM som helst kvar att kunna delta i. För några år sen levde jag med tanken att jag måste vara på topp för att kunna delta, annars kommer jag att skämmas och bli besviken. Ett urbota dumt tankesätt! Tänk om bara de allra bästa kom till start, det skulle bli tävlingar med tre deltagare.

Klarade av ett helt, om än kort, banpass i onsdags - oj den känslan!

Även om jag befinner mig en bra bit från min högsta nivå, och även om jag inte vet om löpningen kommer att fungera i helgen, ser jag fram emot att delta i FM! För en vecka sen var det ett stort frågetecken om jag är tillräckligt frisk för att tävla, och nu när jag tagit beslutet att göra en start känner jag lättnad, glädje och förhoppningsvis snart också nervositet.

Jag har under flera upplagor av sommarens finländska mästerskap lyckats höja min nivå jämfört med hur träningen fungerat veckorna innan. Nu är det bara att tagga till och inleda en rolig FM-helg i Uleåborg. Fint sommarväder har utlovats så jag kan varmt rekommendera att ni kommer och upplever idrottsstämningen på plats! Vi ses!

Liten ofrivillig tävlingspaus

Fantastiskt land det här Finland! Och vad fint det är i Vasa! Det var verkligen skönt att komma hem efter nio veckor på språng. Mycket har jag fått kämpa både med mig själv och min kropp. Att försöka springa personbästa i början av säsongen kräver en rejäl satsning, och jag kan inte säga annat än att jag satsat! Det fick helt enkelt bära eller brista detta år, och tyvärr brast det ordentligt.

Det är alltid, alltid, lätt att vara efterklok. När gräsallergin väl slagit till innan och under den första tävlingen i Belgien, borde jag ha tagit god tid på mig väl tillbaka i Spanien, där jag kunde träna utan symptom. Istället rusade jag iväg till nästa tävling genast en träning på bana gick okej, och resultatet var att kroppen kördes ner mer och mer och resultaten försämrades. Att träna bra och sikta in sig på en eller två tävlingar i slutet av juni hade varit smartare med tanke på resten av sommaren, men det är inget lätt beslut att ta just då, när en EM-gräns ska jagas.

Guldlaget på 4 x 800 m i stafett-FM: Cecilia, jag, Heidi och Zenitha.

Efter att ha kommit hem till Finland och haft det roligt tillsammans med Falkentjejerna under stafetthelgen i Helsingfors (och dessutom vinna FM-guld på 4x800 m!), kände jag mig mentalt återhämtad och började se fram emot träningen mot kommande tävlingar. Kroppen kändes sliten men tack vare regnväder och tiden med nära och kära (och tro det eller ej, genom att slaviskt följa med EM-tävlingarna i friidrott), förväntade jag mig ett rejält lyft på löparfronten.

Allergisymptomen borde rimligtvis lätta när gräspollenmängden minskar. Trots regnväder förra veckan kändes benen fortsatt tunga och kroppen trött. Allt fler symptom dök upp och efter någon dag insåg jag att de inte längre kunde skyllas på gräsallergin. Lyckligtvis visade sig problemet, en högst vanlig infektion, vara lätt att behandla med en antibiotikakur.

EM i friidrott var för spännande för att missa en endaste minut.

Jag har nu avslutat kuren och förväntar mig att kroppen piggnar till. Jag behöver få ett eller två pass på bana där löpningen fungerar. Formen får vara vad den är, huvudsaken är att jag är frisk och kan träna och tävla normalt igen! Tyvärr kommer helgens SFI-mästerskap för fort emot och det känns tråkigt att stå över, men det gäller att lyssna på kroppen.

Det kommer fler tävlingar i sommar; FM redan om en dryg vecka, elittävlingar och annat kul. Efter alla problem under första halvan av säsongen känner jag mig avslappnad men samtidigt sugen på att få tävla. Månne inte jag ska kunna plocka fram något av den form jag hade i mitten av maj, bara jag får köra igång med tävlandet. Jag återkommer, förstås!

Tredje gången Spanien

Återigen befinner jag mig i Torrevieja - det är tredje rundan här nu sedan maj! Det är inte ett bra tecken att jag flytt hit ännu en gång men det är inte mycket att göra åt saken. Jag ska försöka plita ner mina tankar angående den gånga veckan och de kommande sju dagarna. Vi börjar med det regniga England.

Watford

Efter det misslyckade loppet på 800 meter i Leiden, kändes kroppen tung, trött och slö, precis som den brukar göra när jag försöker pressa mig i löpningen fastän gräsallergin bråkar. Jag hade vistats i pollenrika Holland i mindre än två dygn och hoppades hitta ny fart i benen under den vecka jag skulle vistas i England. Den tredje dagen, på tisdagen, kände jag en liten lättnad i benen när jag joggade, och jag tyckte det var värt att testa på 1500 meter onsdag kväll.

Skylten jag stötte på under ett träningspass utanför Watford var en besvikelse. Men jag följde anvisningen och svängde istället höger.

Jag såg tävlingen i Watford som en sista chans att se om löpläget var på bättringsväg och om drömmen om EM fortfarande kunde hållas vid liv. Tyvärr var löpningen fortfarande kraftlös, och så fort jag försökte öka farten kändes benen som fulla av mjölksyra. Jag kämpade mig fram med en del andra tävlande och lyckades att inte tappa alltför mycket i fart. Problemet var att farten var för långsam genast från start.

Med ett varv kvar till mål var jag längst framme i den sista klungan (tätklungan befann sig någonstans långt där framme) och jag hade några tjejer ca 30-40 meter framför mig. Två av de här tjejerna hann jag förbi på upploppet men det handlade verkligen inte om någon dunderspurt. Det var en sköldpadda som segade sig förbi två sniglar. Med den liknelsen vill jag inte vara elak mot de två andra löparna - de hade kämpat på bra men hade en tung avslutning. Det var jag som utifrån vad jag borde kunna prestera, haft en för långsam takt hela loppet.

Känslan att springa med ben som inte vill framåt är frustrerande och även obehaglig. Det nya för det här loppet var att det dessutom tog hårt på mina mentala krafter. Jag var inte slutkörd när jag kom i mål eftersom det helt enkelt inte gått att pressa kroppen. Jag skulle ha föredragit att vara totalt slutkörd i mål med samma resultat (4.25,8), för nu var jag i stället arg och frustrerad och jag bedyrade mig själv att jag aldrig mer startar i en tävling om jag inte är hundra procent säker att kroppen fungerar.

Torrevieja

Nåja, nu har jag förstås lugnat ner mig. Sett i efterskott kom tävlingen på 800 meter i Leiden för fort emot efter att jag drabbats av problem med gräsallergin i Belgien. Men jag hade fortfarande fina träningar jag gjort på bana i färskt minne. Jag tänkte därför att om det börjar svänga ens lite mot det positiva under mitt andra läger i Spanien, kan det gå bra i Holland, oberoende av hur höga halterna av gräspollen är där.

Vy från ett morgonpass i Torrevieja.

Allt ser alltid så självklart ut i efterskott. Jag borde ha väntat längre, gett kroppen en chans, hoppat över Leiden och satsat på Watford. Men det är klart att man vill tro och tänka positivt när det dessutom bara är några veckors tid att klara en EM-gräns. Det tåget har nu gått, och jag har tagit beslutet att inte tävla i Bilbao kommande helg. Jag har helt enkelt inte fått igång kroppen ännu, och en ökad tidspress lär inte påskynda processen att få kroppen och löpningen att fungera igen.

Det flaggas för fotbolls-EM överallt i Torrevieja.

Paavo Nurmi Games

Om bara en vecka är det dags för årets upplaga av Paavo Nurmi Games i Åbo. Som jag har velat vara med i den tävlingen redan i många år! Det är en unik tävling i Finland sett till det enorma publikstödet och stämningen, åtminstone är det vad jag fått höra efter de senaste årens tävlingar. I fjol hade jag planerat att tävla på 1500 meter men kunde inte ens ställa upp som hare för att jag även då var stum av allergin. I år har jag därför gett mig banne på att jag ska vara med, och de negativa tankarna och löftena om att inte tävla om jag inte är på topp, som jag lovade mig själv förra onsdagen, är nu raderade.

Förr eller senare börjar alltid löpningen fungera som den ska igen. Jag vet att det fortfarande kan dyka upp en del bakslag väl hemma i Finland, men som bäst är hoppet och siktet inställt på att hinna göra ett eller två bra pass på banan här i Torrevieja och sen äntligen åka hem! Eller ja, till Finland. Med Paavo Nurmi Games och stafett-FM på kommande lär jag inte vara hemma i Vasa förrän i början av juli. Mitt ekologiska avtryck har verkligen varit skamligt de senaste två månaderna med alla flygresor. Jag har flugit Vasa-Helsingfors-Alicante-Bryssel-Alicante-Rotterdam och sen Amsterdam-London-Alicante. Det ska bli fint att stanna ett tag på finländsk mark.

Ha nu en skön midsommar allihopa, så ska jag försöka ta mig härifrån hel och hållen och förhoppningsvis med stigande löpform!

Loppet i Leiden

Mitt andra lopp på 800 meter i sommar var överraskande mediokert (tid 2.09,34). Det kom verkligen som en kalldusch att löpningen var så svag i Leiden. När jag skulle göra min första tävling i Oordegem kände jag tydligt av allergisymptomen och var redo för ett hemskt lopp. Efter att ha börjat få igång träningen i Spanien var utgångsläget ett helt annat i Leiden, trodde jag iallafall.

En skogsstig utanför idrottsplanen i Leiden.

Andningen fungerade betydligt bättre nu men inte något annat i löpningen. Efter 150 meter kändes benen fulla av mjölksyra och vid 250 meter hade jag tappat kontakten till de andra löparna. Det är ingen fin upplevelse att fortsätta trampa vatten 550 meter till, men det känns förstås viktigt att ta sig i mål. Det är svårt att springa omkring för sig själv där på banan utan att hela tiden fortsätta tappa fart. Kanske hade jag kunnat kämpa bättre i B-heatet, få ner sluttiden en sekund, men det spelar ingen roll. Faktum kvarstår, kroppen fungerar ännu inte, på grund av den uttjatade gräsallergin.

Min tränings- och tävlingssituation är därför långt ifrån ideal för tillfället. Då kroppen är stum finns det inget som heter max i prestationen. Jag blir inte fruktansvärt trött av att försöka springa hårt, för det går helt enkelt inte att köra gasen i botten. Löpsteget är tamt och ingenting händer. Det är en mycket frustrerande känsla! Eftersom jag kan träna, kan springa, och även kan springa halvhårt, så är det först på tävling som jag märker hur det verkligen fungerar.

Besviken  efter loppet, trots ny föreningsdräkt!

Efter loppet i Leiden kände jag mig hemskt ledsen att jag återigen hamnat i en sån här situation, även om jag försökt planera och satsa för en så bra tävlingssommar som möjligt. Det var till stor tröst att vi var ett bra gäng tjejer med på 800 meter, för istället för att bryta ihop efter loppet, fick jag prata med de som verkligen förstår hur det känns när ingenting fungerar. Stämningen var yr länge efter loppet eftersom de flesta sprungit bra och alla ville prata av sig. Vi joggade ner tillsammans och fick chansen att höra om varandras tävling och hur fortsättningen ser ut.

Hur ser då fortsättningen ut egentligen? Tja, jag gör nog bäst i att hålla mig borta från 800 meter ett tag. Det går för tillfället inte att springa i den fart som krävs på den sträckan. Jag jagade förra veckan fart i Spanien och gjorde en del acceptabla träningar men de räcker inte till. Jag har förstås inte gett upp, det vore ju onödigt med tanke på vilka banpass jag klarat av att göra under försommaren. Den måste bara komma den där vändningen, när jag börjar ha spring i benen igen.

Jag följer trots allt planen och befinner mig nu i ett regnigt Watford i England. På onsdag har jag möjlighet att tävla på 1500 meter och det lär bli ett bra test för att se om kroppen klarar saktare tävlingsfart. Utifrån resultatet av den kommande tävlingen kan jag sen planera vidare hur resten av juni ska se ut. Min stora förhoppning är att kroppen piggnar till här i den friska brittiska luften och att jag redan på onsdag känner av en ljusning i löpningen. Det blir bra att få testa en annan sträcka!

Flänger hit och dit

Foreca utlovar lämpligt väder till tävlingen i Leiden.

Det har blivit dags att resa vidare från Torrevieja. De senaste dagarna kan främst beskrivas som varma, riktigt varma. Värmen har sökt sig genom väggarna och det är svårt att inte svettas även inomhus. Jag borde vara glad och nöjd att slippa den regn, kyla och storm som plågar Finland, men jag ser ändå fram emot att lämna Spanien för ett något svalare Holland.

Jag kommer att tävla på 800 meter i Leiden på lördag, i en tävling som heter Gouden Spike. Jag är ännu inte helt nöjd med hur kroppen fungerar, men allergibesvären har runnit av mig och jag vill därför sätta igång med tävlandet igen! Krafterna har kommit tillbaka, och det enda som stör mig är lite sega ben och ansträngd andning.

Rojales, Spanien.

För att få ordning på andningen, besökte jag en osteopat i Rojales två kvällar i rad. När jag får problem med andningen på grund av allergin, spänner jag mig i överkroppen och resultatet är ofta spända axlar och låsningar i ryggen . Nu har jag fått alla möjliga kotor att knaka och braka, så jag borde ha fått ordning på alla spänningar.

Efter Leiden flyger jag vidare till England, och stannar fem nätter i Watford, där jag på onsdag kväll springer 1500 meter i Watford Open – en tävling som hör till British Milers Club-serien och som avklaras på en timme. Det är heat efter heat av löpare som raskt sänds iväg. Mitt personbästa på 800 meter, och även förra årets säsongsbästa, sprangs under en BMC-tävling. Jag gillar stämningen på dessa tävlingar. Det finns sällan någon stor publik på plats, bara intresserade löpare som kommer till start för att ge allt. Förra sommaren när jag sprang 800 meter i Watford, kändes det som en riktigt liten "byatävling", men resultaten var ofta högklassiga.

När jag lämnar Watford, är det för att springa 800 meter i Nivelles, i Belgien. Vi är redan fyra finländare anmälda på damernas 800 meter så det blir nästan ett mini-FM av tävlingen. Eller egentligen inte – när vi löper finländska mästerskap är det för medaljer – nu jagar vi alla bra tider, så fokus är inriktat på ens egen fartfördelning och sluttid.

Jag ser fram emot att komma igång med tävlandet. Jag hoppas plocka någon sekund för varje lopp jag gör, och bara bekymren med gräsallergin håller sig borta, ser jag inga hinder för att formen inte ska kunna utvecklas åt rätt håll. När jag väl har tillgång till internet, ser jag till att hålla er uppdaterade hur allt framskrider. Ha det gott, blås inte bort!

Samlar krafterna

Efter att ha tvingats inse att gräsallergin tröttat ut kroppen och fått löpningen att gå på halvmaskin, kändes det som ett bra val att resa från Belgien, tillbaka till Torrevieja. Klimatet i Torrevieja är tack vare de två närbelägna saltsjöarna mycket nyttigt för de som har astma- eller allergiproblem. Världshälsoorganisationen har beskrivit klimatet här som en av Europas hälsosammaste.

Piren i Torrevieja centrum.

Jag har upplevt både positiva och negativa saker sen jag kom hit. Positivt var att löpningen inte kändes helt låst. Jag har kunnat träna planenligt utifrån omständigheterna, och även om en del allergisymptom envist klamrat sig fast, har löpkänslan varit relativt bra. Jag har gått från känslan att springa på halvmaskin, till att hitta åtminstone fyrans växel. Några dagar till här och jag hoppas ha tagit fram även femmans växel. Och efter några tävlingar ska det finnas en sjätte växel att kicka in.

Det är viktigt att inte fastna i negativa tankar när man har mycket tid för sig själv. Jag har känt mig lugnare än många gånger tidigare (börjar väl vara erfaren), och litar fullt och fast på att den goda formen kommer att lockas fram igen. Solsken och värme piggar upp en, och jag håller mig sysselsatt med små hushållsysslor och en lånad tjock bok jag borde hinna igenom innan jag åker vidare.

När det kommer till hushållssysslor är det en helt okej sysselsättning att handla mat, tillreda den, diska, tvätta kläder och så vidare. En sak jag verkligen inte njöt av när jag kom hit, var att jaga någon typ av kackerlackor på nätterna. Jag är löjligt rädd för spindlar, men de här snabba, håriga, stora krypen gjorde ett tillräckligt skrämmande intryck på mig. Det måste ha sett komiskt ut när vi jagade varandra hit och dit i lägenheten. De var smarta kryp, som gömde sig väl och däremellan gick till attack. Nu har jag fått byta lägenhet och naturligtvis är det betydligt bättre för återhämtningen att sova på natten istället för att trippa omkring på helspänn med kvasten i högsta hugg!

Känner mig snabb i inov8 t-skjorta! 

Planen är fortfarande att kunna tävla på lördag, i Holland. Varje dag som jag kan träna normalt gör mig starkare. De närmaste dagarna lär utvisa om min planering lyckas. Om allt går vägen är det bara att tuta och köra och hoppas på ett regnigt Holland.

Löphälsningar från Spanien!

Jag vs gräsallergin, 0-1

Min första tävling inleddes inte särskilt bra. Gräspollenmängden i Belgien stegrades efter att jag kom hit i början av veckan, och jag fick problem några dagar inför lördagens 800 meter i Oordegem. Det började med sjuk hals och kliande ögon, sen med stumma ben och trött kropp. Tävlingen blev ändå ingen total katastrof. Framför allt slutet gick riktigt trögt men jag har gjort betydligt sämre "allergilopp" än det här, som klockades 2.08,64.

Camilla, jag, Heidi och Zenitha efter våra tävlingar i Oordegem.

Jag har beslutat mig för att resa tillbaka till Spanien, ta nya tag och få kroppen att börja fungera igen. Förhoppningsvis är jag tillbaka på tävlingsbanan i mitten av juni. Visst känns det trist - jag hade sett fram emot att stanna i Leuven och förbereda mig för nästa tävling, och mina vänner Heidi Eriksson och Camilla Richardsson bor också i Leuven några nätter. Men bland är inte det som känns roligast det som samtidigt är bäst för en. Att stanna kvar bland allt gräspollen i Belgien är att slösa bort tid som jag inte har.

Camilla, jag och Tuomo bland löpande statyer vid ett campusområde i Leuven.

Jag kan rekommendera ett besök i Leuven, Belgien. Mysig stad!

Det är helt enkelt bara att slänga in plan B. Tidigare erfarenhet säger mig att bara jag kommer över den här första allergichocken så kan jag relativt fort plocka fram den form jag hade innan problemen satte igång. Om allt går smidigt missar jag bara en av juni månads inplanerade tävlingar. Det skulle vara att komma lindrigt undan! Jag känner på mig att jag har många bra lopp på kommande, bara jag ser till att hålla mig frisk och litar på det jag gör!

Tack och hej Spanien!

Den andra delen av träningslägret i Torrevieja har gått lite trögare. Några omkastningar och förändringar i träningsprogrammet borde däremot ha gjort susen. Benen börjar bli piggare igen och överlag kan jag vara nöjd med hur allt gått. Det är nu dags att resa vidare, mot tävlingar.

Men först två bilder från Alicante, där jag spenderade min vilodag.

Jag kommer att tävla två helger i rad i belgiska Oordegem, med första start lördagen den 28.5. Båda gångerna springer jag 800 meter. Det lär bli en upplevelse på flera sätt än bara det nervösa och plågsamma – jag förväntar mig en idrottsplan i ordnat kaos med mängder av friidrottare.

Det är rätt galet hur startfälten ser ut inför årets iFam-tävlingar i Oordegem den 28.5. Ta er en titt på anmälningslistorna här. Många finländska idrottare är på väg! Jag har en gång tidigare tävlat i Oordegem (2014) och även då var anmälningslistorna långa och imponerande, men nu märks det verkligen att friidrottare behöver jaga EM-gränser tidigt på säsongen. Hela dagen och natten lång kommer heat efter heat av löpare att pangas iväg. För två år sedan kunde man anmäla sig även på plats för en liten dyrare peng (hela fem euro), men i år nöjer de sig med de anmälningar som kommit in elektroniskt. Det är rekordmånga anmälda – 2495!

Nivån är dessutom långt ifrån låg på dessa tävlingar. Med mitt personbästa 2.02,99, som är nio hundradelar från årets EM-gräns, får jag vara glad om jag ryms med i B-heatet, men även om de plockar heaten verkligt fulla, kan det mycket väl bli C-heat. Det fina är att heatet inte spelar någon större roll (det kan däremot påverka om man springer dags- eller kvällstävling). Eftersom startfältet är brett och nivån hög, finns det alltid någon lämplig tävlande att kämpa med.

Det återstår att se vilken form jag är i när det väl är dags att tävla. Det känns onödigt att spekulera, för det hjälper mig inte när startskottet går. Jag hoppas kunna dra nytta av de andra löparna i fältet och kämpa mig till allt bättre tider. Överlag krävs det några starter innan man hittar formen och vänjer sig vid farten. Huvudsaken man får sätta igång med sommarens huvudnöje – att jaga personbästa!

Siesta

Jag har bara drygt en vecka kvar av träningslägret i Spanien. I början kände jag mig rastlös, och det kändes svårt att träna lättare än vad jag hunnit vänja mig vid i vår. Naturligtvis ska det inte tränas lika intensivt när tävlingssäsongen närmar sig men även om jag förstår logiken i det är det en annan sak att verkligen våga ta det tillräckligt lugnt i praktiken.

Efter några dagar på läger började jag känna av effekten av en lättare träningsperiod. Benen kändes pigga och när jag väl skulle ta i på träning, orkade jag ta i. Tiden är knapp att hinna få en alldeles fantastisk snabbhetsuthållighet men jag är definitivt på rätt väg.

Det känns i övrigt som rena semestern här! Visst, jag har kört elva träningar i veckan hittills. Löpmängden är ändå blygsammare nu, och dagarna i övrigt fyllda av mindre program än vad jag vant mig vid hemma. Det känns konstigt att ha flera timmar mitt på dagen då jag kan välja att bara greppa en god bok och slå mig ner i soffan.

Helgerna har varit fyllda av många intressanta idrottsevenemang att följa (bland andra terräng-FM, ishockey-VM, Diamond League) och söndagen den 22 maj kommer jag att hålla idrottsklubben Falken i tankarna, då föreningen ordnar Falkendagen i samband med Ärevarvet. Det är fantastiskt hur föreningen år efter år lyckas vara en sån betydande storsamlare i Ärevarvet! Mer info om Falkendagen hittar du här.

Själv fortsätter jag den dagliga lunken här i Torrevieja. Jag känner mig både avslappnad och förväntansfull, och gillar att få träna och förbereda mig för tävlingssommaren. Kanske är det den spanska siestan som fått både kropp och huvud att lugna ner sig och njuta av livet på läger. Ha det gott!

Borta på obestämd tid

Nej, jag kommer inte att vara borta från friidrotten, inte heller från sociala medier. Däremot kommer jag att vara borta från Finland på obestämd tid. Tanken är att fly undan gräspollen och all annan pollen som på grund av min allergi varje år stört min träning. Det är viktigt att kroppen fungerar den här tiden på året. Tävlingssäsongen närmar sig med stormsteg.

Jag är nu i Torrevieja i Spanien på träningsläger, och kommer att träna här i tjugo dagar. I slutet av maj åker jag till Belgien och planen är att tävla åtminstone två gånger där. Tävlingsschemat är inte helt och hållet spikat ännu, och därför vet jag inte när jag nästa gång är i Finland. Om allt går bra och jag får startplats på olika tävlingar runt om i Europa, springer jag omkring ett bra tag innan jag kommer hem.

Det känns bra att ha flera tävlingar utomlands på kommande. Det känns också spännande att se vilken form jag kommer att hinna uppnå innan det är dags för start! Träningen har flutit på bra de senaste veckorna. Uthållighet finns det tillräckligt av både för 800 och 1500 meter, och farten har börjat utvecklas. Ännu saknas de riktigt hårda dragen på bana, snabbhetsuthålligheten, mjölksyran som pumpar i benen och hela kroppen. Det har blivit dags att ta itu med sådana löppass, och hur de träningarna går kommer att avgöra försommarens tävlingsform.

Jag eftersträvar att hålla er uppdaterade om hur min vistelse ute i Europa framskrider. Häng med på äventyret!