Framsteg i Flagstaff och tur till Grand Canyon

Tiden går fort i Flagstaff, alldeles för fort. Jag antar att det inte beror på höghöjden utan att jag trivs bra här. Den andra hela träningsveckan kom igång betydligt bättre än hur den första veckan avslutades.  På tisdag sprang jag intervaller med tränare Jukka Keskisalo som vindskydd på cykel. Han är kanske inte det största vindskyddet man kan tänka sig men det blåser hårt här och det hjälpte att mellan varven hålla sig vid sidan av eller bakom cykeln.

Onsdagen innebar en återhämtande länk och sen en tur till nationalparken Grand Canyon. Det besöket har jag haft på listan över saker jag vill göra förutom att träna här. Jag har förstås sett bilder och hört om Grand Canyon men det har omöjligen gått att föreställa sig hur det känns att stå där och blicka ut över den enorma kanjonen. Jag har dessutom tänkt mig att man åker till en plats och sen bara står där och insuper omgivningen. Det var betydligt roligare och gemytligare än så, eftersom vi körde längs kanjonen (cirka 40 kilometer av kanjonens uppskattade längd på 450 kilometer) och stannade vid olika utkikspunkter.

En liten vattenpott där nere i kanjonen är kanske inte så liten ändå med tanke på att kanjonen ställvis är 1,6 kilometer djup! Vartefter man stannar vid olika ställen för att blicka ut över kanjonen ändrar den skepnad, och även hur solstrålarna vandrar längs kanjonen påverkar intrycket av den. Spänningen under resan består i att se alla vågade, nyfikna (ursäkta mig) galenpannor som går så nära kanten, och ut på klippblock, för att få bästa möjliga foton av både sig själva och kanjonen. Och visst, efter ett tag tappar man lite av självbevarelsedriften och vill själv också stå på kanten och kika ner.

 

Jag är väldigt bekväm med höga höjder.

På slutet av bilfärden längs kanjonens södra sida (South Rim) kör man genom en by där det bland annat finns pittoreska hotell, en liten tågstation och för den idrottsnördiga turisten även en löpbana (ojämnt grus men ändå)! Två älgar, eller den rätta svenskspråkiga benämningen torde vara vapitin, kom traskande över vägen och hade minsann ingen brådska att släppa fram bilar. Jag har förstått att de fina djuren både är en turistattraktion och ett problem.

 

Grand Canyon-turister: Camilla, Tuomo, Oona och jag.

Torsdagen innebar att jag gick och fyllde 30, men efter dagen i Grand Canyon valde jag att satsa på träning istället för firande. Under förmiddagen hoppade jag med när svenskarna hade tröskelpass, och jag var glad att få sällskap av en trevlig tjej som heter Sara. Mitt första tröskelpass på höghöjd hade jag gjort längs samma runda men då sprang jag 2 x 2 varv i saktare fart än vad jag nu sprang fyra varv. Skönt att se att man adapterat sig något till höjden och förhoppningsvis utvecklats.

På eftermiddagen sprang jag lite snabbhet på banan och kvällen bestod av en gemensam middag med de övriga finländarna här; Tuomo Salonen, Camilla Richardsson, Oona Kettunen, Robin Ryynänen (som åkte hem morgonen efter), samt Jukka Keskisalo. Dessutom har vi massören "Ventti" på plats, det är rena lyxen!

Fredag och lördag var kyligare dagar i Flagstaff men på lördag åkte vi ner till Sedona för ett löppass på bana. Efter det något misslyckade besöket en vecka tidigare var det med stor respekt jag tog mig an passet. Jag sprang 3 x 200 + 300 + 400 + 300 + 200 meter och serierna gick bara bättre och bättre. Pauserna var korta och min andning lät smått astmatiskt, men jag var inte enda med sådana problem, och huvudsaken var att kroppen kändes stark och benen fungerade.

 Söndagen innebär ett gympass och ett lugnt löppass. Jag har nu bara en dryg vecka kvar här på höghöjden innan det är dags att ta sig ner till Phoenix, och därefter flyga hem. Det kallare vädret vi hann ha i några dagar kommer att ändras till det bättre i och med att varma vindar blåser in från Phoenix (där har utlovats 35-40 grader varmt under veckan, vilket innebär 19-22 grader varmt här). Jag ska fortsätta träna bra, kolla in omgivningarna i Arizona, och njuta allt vad jag hinner innan verkligheten kallar. Hoppas alla har/haft en fin valborg!

Höga höjder och mycket flås

Efter Flagstafflägrets andra, och första hela, vecka kan jag konstatera att träningen på höghöjd är en något ojämnare upplevelse än träning nere vid havet. Jag fick en start över förväntan, följd av några dagar med obehagliga länkar som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig igenom. Sen började det flyta på igen och mina två tröskelpass med en backträning där emellan gick som de skulle. Känslan var okej, puls- och laktatnivån tillräckligt låg.

Lumberjack stadium i Flagstaff.

Det var med positiv och förväntansfull känsla jag åkte ner till Sedona för ett banpass på lägre höjd. Jag hade hört att det inte blir lätt i Sedona heller – trots lägre höjd (Flagstaff ligger cirka 2100 meter över havet, Sedona cirka 1300 meter) lär man inte få massvis med nytta av det eftersom man kommer körande ner och genast sätter igång med träningen, plus att det kan vara stekande varmt på banan. Idrottsplanen var sannerligen het denna dag. Banan fylldes av svenskar, norrmän, danskar, kanadensare, britter och finländare förstås.

Mitt pass gick inte särskilt bra. Jag hade redan på min första 600 meter problem med andningen. Ytlig andning gjorde benen rätt oanvändbara efter drygt hundra meter och efter det kändes det som att jag stampade på stället istället för att ta mig framåt. Efter tre drag kortade jag ner längden till 500 meter men skadan var redan skedd och det hjälpte föga. En rejäl paus med lite jogg och byte till spikskor, gav mig nya krafter att försöka mig på fem gånger 300 meter. Det gick nu lite bättre eftersom sträckan var betydligt kortare. Det kändes ändå inte som att jag lyckades skjuta ifrån normalt och kämpa mot trötthet, utan löpningen var fortsatt tam. Laktatet steg inte högre än till 7,9 trots försöket att ta i ordentligt, och det innebar att det var andning och syreupptagning som var problemet.

 

Fick svalka av mig vid Slide Rock på väg hem från Sedona.

Det som irriterade mig var att jag hade misslyckats med mitt första hårda pass. Det som i ju för sig var bra var att kroppen inte reagerade negativt efteråt – det kändes bara som att jag inte fått ut något av träningen. Men så här kan det vara med träning, det kan inte alltid gå som man tänkt sig och nästa vecka får jag göra ett nytt försök i Sedona. Veckan har trots en besvikelse till banträning innehållit lyckade länkar, tröskelpass, backträning, styrketräning och fart på bana i Flagstaff.

Snabbhet i Flagstaff just innan solen går ner.

Vägen ner till Sedona är för övrigt otroligt vacker. Det verkar som att man stöter på kanjoner både till höger och vänster både här och där i Arizona. På fredagen spenderade vi eftermiddagen på vägarna med sikte på Antelope Canyon (den lägre av de två turistmålen) och därefter Horseshoe Bend, där man med risk för svindel kan blicka 300 meter ner över Coloradofloden, som formar en hästskosväng innan den flyter vidare. Att gå inne i den smala och djupa kanjonen Antelope, med sina svängiga väggar som ställvis lyses upp av solstrålarna, var mer än väl värt resan.

 

Går omkring i Antelope Canyon.

Antelope Canyon.

Höjdrädd vid Horseshoe Bend.

Veckans 11 träningspass och 123 löpkilometer avslutades på söndagen med massage. Jag känner mig taggad och redo för den tredje veckan i Flagstaff. Jag ska ha revansch på Sedona, träna effektiva pass både med finländska och svenska medeldistanslöpare (jag ska åtminstone försöka hänga med), njuta av solskenet och förhoppningsvis besöka Grand Canyon. Det är bara att gilla läget!

Oona, jag och Camilla innan träning i Buffalo Park.

Träning i Flagstaff

För en vecka sen landade jag i Phoenix i Arizona och har nu hunnit skaffa mig en uppfattning om höghöjdslägret i Flagstaff. Flagstaff är en vacker plats med många löpstigar och jag trivs mycket bra. Det är första gången jag är i USA och jag kunde skriva om alla möjliga detaljer jag fastnat vid, bland annat när det kommer till trafiken, människorna, naturen, omgivningen, maten och vädret. Men för att låta bli att skriva ner en hel bok, låter jag olika små saker som fascinerar mig förbli på min egen hårdskiva.

En av Flagstaffs löpbanor.

Att träna på höghöjd lär vara utmanande, speciellt för den som är ovan. Jag hade förberett mig på hemsk känsla och träningspass med pinsamt sakta fart och hög puls. Mina fördomar har visserligen delvis besannats – jag har inte sprungit med hård fart på någon form av träningspass ännu, men lägret har inte heller fått den tröga start jag hade förväntat mig. Benen är inte extremt tunga, löpningen är inte omöjlig. Det är tungt men på ett konstigt sätt, och i alla fall i nuläget känns det som att jag gott kan lära mig leva med den här träningskänslan. Återstår att se hur de hårdare passen börjar flyta på.

Solen i ögonen och morgonstretch.

Dagarna har främst gått ut på att träna, äta, arbeta och vila, men jag har också hunnit bekanta mig lite med omgivningen, och då inte bara genom löpning. Vi tog en tur till Walnut Canyon som ligger här i närheten. Man får gå runt i en del av kanjonen och lära sig om Sinagua–folket som tvingades bosätta sig i minst sagt utmanande förhållanden från och med 600-talet.

Walnut Canyon.

Sinaqua grävde in sina hus i kanjonens väggar, och bostäderna fanns på olika nivåer (våningar) längs bergssluttningen. Vatten rann tidvis nere i kanjonen, och man lärde sig att konservera snö och vatten (i stora rum i berget) och att hantera torrperioder. Förutom att gå i många trappor, se fantastiska vyer och de märkliga bergsväggarna, kunde man längs rutten i lagom doser läsa om djur- och växtliv, om folket som bott där och om hur kanjonen fått den form den har idag. Helt klart värt ett besök!

Förutom trevliga stigar i småbackig terräng, som löper både genom staden och långt utanför, kan man ta sig ett tripp upp till Buffalo Park där det öppna landskapet med berget Mount Elden ger ett mäktigt intryck. Förutom Elden ses längre bort bergskedjan San Francisco Peaks med den högsta snöbeklädda toppen Humphreys Peak. De här bergen kan ses från många platser i Flagstaff och det ger staden ett mäktigt intryck, till exempel när man sitter i bilen på väg till mataffären.

 

Entré till Buffalo Park.

Jag springer vidare här och är redo för flera både roliga och hemska träningar och andra upplevelser. Hoppas våren så småningom tar fart även i Finland!

Höghöjdsläger i Arizona

SFI-lägret i Kuortane var en uppfriskande upplevelse, om än något snöig och slaskig. Jag inledde lugnt för att för första (och sista?) gången springa långdistansarnas traditionella test på lördagen. Rundan är knappt 6 kilometer lång och på fredag kväll såg föret helt okej ut. Lördag förmiddag började snön falla och på eftermiddagen när det väl var dags att värma upp hade snötäcket blivit tungt och blött och snöandet hade förbytts till regn. Jag värmde upp längs löprundan men det kändes mer som att simma än att löpa (nåja, kanske inte riktigt men blött var det).

 

En förmiddag i Kuortane i väntan på löptest.

Efter att förgäves ha suttit i bilen och sökt bättre löpvägar beslutade jag mig för att gå in i hallen och springa något kvalitativt på banan istället (2 + 2 + 1 km). Några hugade idrottare tog sig runt testrundan men det blev utan tidtagning detta år. Träningen gick bra och på söndagen fick jag sällskap på långlänken. Det är fint att under en helg få möjligheten att träna tillsammans då vardagen oftast består av pusslande med tider för träning och arbete, vilket gör det svårt att passa ihop allt med gemensamma träningstider.

Efter lägerhelgen var det dags att se över garderoben, och vilka kläder som skulle packas med för kommande utlandsläger. Innan jag inleder mitt äventyr (på tisdag) stannar jag i Esbo några dagar och därför packades bilen med en hel del väskor. På torsdag kväll hade jag tänkt köra backträning med lite längre upprepningar men när jag såg att Runner’s High skulle ordna ett trekilometer långt lopp i Britas i Helsingfors, passade jag på att springa den rätt backiga rundan istället.

Det märktes att jag senast jag hade tävlingsnummer på mig försökte springa 10 kilometer hårt, för det var inte med mycket hårdare fart jag nu startade. Det var kanske lika bra att i början spara krafter till backarna, men överlag hade jag hoppats på lite snabbare löpning. Jag körde några korta backupprepningar efter loppet och fick en bra träning.

 

Fick en fin t-skjorta som pris efter Pirkkiolan hiekkatiekolmonen.

Nu närmar sig mitt första riktiga höghöjdsläger. Jag åker till Flagstaff i Arizona och ser med spänning fram emot att försöka anpassa mig, hitta rätt träningsrytm och utvecklas i mer utmanande förhållanden. Fyra veckor får jag vistats i den idrottsinriktade miljön som ligger cirka 2100 meter över havet. Av vad jag hittills sett verkar Flagstaff vara fyllt av medel- och långdistanslöpare från bland annat Finland, England, Holland och framför allt Sverige.

Jag ska försöka hålla er uppdaterade hur träning och allt annat går under resan. Jag kan tänka mig att det finns hur många matalternativ som helst till påsk i USA, men memma får jag knappast tag på. Innan avfärd gäller det alltså att passa på! Ha en trevlig påsk sen!