Watford
Efter det misslyckade loppet på 800 meter i Leiden, kändes kroppen tung, trött och slö, precis som den brukar göra när jag försöker pressa mig i löpningen fastän gräsallergin bråkar. Jag hade vistats i pollenrika Holland i mindre än två dygn och hoppades hitta ny fart i benen under den vecka jag skulle vistas i England. Den tredje dagen, på tisdagen, kände jag en liten lättnad i benen när jag joggade, och jag tyckte det var värt att testa på 1500 meter onsdag kväll.
 |
 |
| Skylten jag stötte på under ett träningspass utanför Watford var en besvikelse. Men jag följde anvisningen och svängde istället höger. |
Jag såg tävlingen i Watford som en sista chans att se om löpläget var på bättringsväg och om drömmen om EM fortfarande kunde hållas vid liv. Tyvärr var löpningen fortfarande kraftlös, och så fort jag försökte öka farten kändes benen som fulla av mjölksyra. Jag kämpade mig fram med en del andra tävlande och lyckades att inte tappa alltför mycket i fart. Problemet var att farten var för långsam genast från start.
Med ett varv kvar till mål var jag längst framme i den sista klungan (tätklungan befann sig någonstans långt där framme) och jag hade några tjejer ca 30-40 meter framför mig. Två av de här tjejerna hann jag förbi på upploppet men det handlade verkligen inte om någon dunderspurt. Det var en sköldpadda som segade sig förbi två sniglar. Med den liknelsen vill jag inte vara elak mot de två andra löparna - de hade kämpat på bra men hade en tung avslutning. Det var jag som utifrån vad jag borde kunna prestera, haft en för långsam takt hela loppet.
Känslan att springa med ben som inte vill framåt är frustrerande och även obehaglig. Det nya för det här loppet var att det dessutom tog hårt på mina mentala krafter. Jag var inte slutkörd när jag kom i mål eftersom det helt enkelt inte gått att pressa kroppen. Jag skulle ha föredragit att vara totalt slutkörd i mål med samma resultat (4.25,8), för nu var jag i stället arg och frustrerad och jag bedyrade mig själv att jag aldrig mer startar i en tävling om jag inte är hundra procent säker att kroppen fungerar.
Torrevieja
Nåja, nu har jag förstås lugnat ner mig. Sett i efterskott kom tävlingen på 800 meter i Leiden för fort emot efter att jag drabbats av problem med gräsallergin i Belgien. Men jag hade fortfarande fina träningar jag gjort på bana i färskt minne. Jag tänkte därför att om det börjar svänga ens lite mot det positiva under mitt andra läger i Spanien, kan det gå bra i Holland, oberoende av hur höga halterna av gräspollen är där.
 |
| Vy från ett morgonpass i Torrevieja. |
Allt ser alltid så självklart ut i efterskott. Jag borde ha väntat längre, gett kroppen en chans, hoppat över Leiden och satsat på Watford. Men det är klart att man vill tro och tänka positivt när det dessutom bara är några veckors tid att klara en EM-gräns. Det tåget har nu gått, och jag har tagit beslutet att inte tävla i Bilbao kommande helg. Jag har helt enkelt inte fått igång kroppen ännu, och en ökad tidspress lär inte påskynda processen att få kroppen och löpningen att fungera igen.
 |
| Det flaggas för fotbolls-EM överallt i Torrevieja. |
Paavo Nurmi Games
Om bara en vecka är det dags för årets upplaga av Paavo Nurmi Games i Åbo. Som jag har velat vara med i den tävlingen redan i många år! Det är en unik tävling i Finland sett till det enorma publikstödet och stämningen, åtminstone är det vad jag fått höra efter de senaste årens tävlingar. I fjol hade jag planerat att tävla på 1500 meter men kunde inte ens ställa upp som hare för att jag även då var stum av allergin. I år har jag därför gett mig banne på att jag ska vara med, och de negativa tankarna och löftena om att inte tävla om jag inte är på topp, som jag lovade mig själv förra onsdagen, är nu raderade.
Förr eller senare börjar alltid löpningen fungera som den ska igen. Jag vet att det fortfarande kan dyka upp en del bakslag väl hemma i Finland, men som bäst är hoppet och siktet inställt på att hinna göra ett eller två bra pass på banan här i Torrevieja och sen äntligen åka hem! Eller ja, till Finland. Med Paavo Nurmi Games och stafett-FM på kommande lär jag inte vara hemma i Vasa förrän i början av juli. Mitt ekologiska avtryck har verkligen varit skamligt de senaste två månaderna med alla flygresor. Jag har flugit Vasa-Helsingfors-Alicante-Bryssel-Alicante-Rotterdam och sen Amsterdam-London-Alicante. Det ska bli fint att stanna ett tag på finländsk mark.
Ha nu en skön midsommar allihopa, så ska jag försöka ta mig härifrån hel och hållen och förhoppningsvis med stigande löpform!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar