En snurrig helg

Det kan låta roligt att ha haft en snurrig helg i Tammerfors. Speciellt med tanke på att där ordnades friidrottslandskamp mellan Finland och Sverige. Det blev inte riktigt som jag hade planerat dock. Motståndet på 1500 meter var hårt och det skulle bli svårt att med mitt årsbästa vinna en svenska eller två och ta hem några poäng till Finland. Jag gick ändå in med fokus och en positiv känsla. Min förberedande träning på bana hade känts bra och i slutet av säsongen hade mitt årsbästa sänkts två lopp i rad.

Ratinastadion fungerade fint som Finnkampsplats.

När det väl var dags att springa framför fullsatta läktare, hände det inte mycket i kroppen. Eller jo, i början kunde jag hålla med men även om farten sänktes i loppet hände ingenting i löpningen. Jag tänkte att det bara är att ta rygg och hänga med men jag var märkligt kraftlös. På natten började jag förstå att det kanske inte bara hade varit nervositet inför tävling som skakat om min mage och gett mig ett lätt illamående de senaste dagarna. Det blev en lång natt med snurrig mage.

Det var riktigt surt att missa allt det roliga under söndagen. Jag hade på plats velat heja på mina vänner, och sen fira att säsongen är så gott som över, men istället följde jag med utvecklingen i tävlingen från hotellsängen. Jaja, tur att jag inte hade beslutat mig för att sluta karriären eller något liknande - då hade jag genast fått börja på igen för så här får det förstås inte gå till under ens sista finnkamp!

Heidi och Sandra Eriksson, jag, Zenitha Eriksson och Camilla Richardsson.

Trots allt fick jag under lördagen uppleva den fantastiska stämningen som publiken skapade, och jag fick springa på de nya Mondo-banorna tillsammans med mina landslagskamrater. Vi låg starkt efter i de flesta av medel- och långdistansgrenarna och det gjorde att jag gladdes extra mycket när någon utmanade oddsen och plockade poäng. Zenithas slutspurt på 800 meter höjde humöret! Förutom spridda framgångar i hopp- och kastgrenar, var det också härligt att se sprintrarna ta över banorna. Till exempel en trippel på damernas 200 meter och vinst i varje stafett var mäktigt att få ta del av.

Nu håller jag på att återhämta mig från magsjukan, och ställa in mig på säsongens sista utmaning. En rolig, lekfull men viktig tävling återstår. IK Falken deltar i den traditionella SFI-seriefinalen på Åland och jag ska få springa 3000 meter. Uppladdningen inför tävlingen brukar gå ut på att åka buss till Åbo, åka med båt till Åland, anlända sen natt och nästa förmiddag gå omkring i Mariehamn och kanske besöka nåt café.

Det låter kanske mer som en mysig höstsemester än allvarlig tävling, och jag kan hålla med om att allt är mera avslappnat och lugnare än inför andra tävlingar, men när man väl står där på startlinjen finns det bara en tanke: plocka poäng till föreningen. En gemensam kamp med två deltagare per gren, fyra grenar per klass (herrar, damer, pojkar och flickor) och allt kulminerar i en svensk stafett (100+200+300+400 m). Falken höll i många år upp en fantastisk segersvit, och i år verkar alla taggade på att göra allt man kan, vilken gren det sen än blir. Det är det som gör tävlingen rolig, att idrottare vi är vana att se till exempel springa, plötsligt hoppar längd eller tresteg, eller ställer upp i någon kastgren. Även vice versa förekommer.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att paketera in sommarsäsongen än att åka till Mariehamn och jaga vinst med föreningen. Åland, var beredd!