Loppet i Leiden

Mitt andra lopp på 800 meter i sommar var överraskande mediokert (tid 2.09,34). Det kom verkligen som en kalldusch att löpningen var så svag i Leiden. När jag skulle göra min första tävling i Oordegem kände jag tydligt av allergisymptomen och var redo för ett hemskt lopp. Efter att ha börjat få igång träningen i Spanien var utgångsläget ett helt annat i Leiden, trodde jag iallafall.

En skogsstig utanför idrottsplanen i Leiden.

Andningen fungerade betydligt bättre nu men inte något annat i löpningen. Efter 150 meter kändes benen fulla av mjölksyra och vid 250 meter hade jag tappat kontakten till de andra löparna. Det är ingen fin upplevelse att fortsätta trampa vatten 550 meter till, men det känns förstås viktigt att ta sig i mål. Det är svårt att springa omkring för sig själv där på banan utan att hela tiden fortsätta tappa fart. Kanske hade jag kunnat kämpa bättre i B-heatet, få ner sluttiden en sekund, men det spelar ingen roll. Faktum kvarstår, kroppen fungerar ännu inte, på grund av den uttjatade gräsallergin.

Min tränings- och tävlingssituation är därför långt ifrån ideal för tillfället. Då kroppen är stum finns det inget som heter max i prestationen. Jag blir inte fruktansvärt trött av att försöka springa hårt, för det går helt enkelt inte att köra gasen i botten. Löpsteget är tamt och ingenting händer. Det är en mycket frustrerande känsla! Eftersom jag kan träna, kan springa, och även kan springa halvhårt, så är det först på tävling som jag märker hur det verkligen fungerar.

Besviken  efter loppet, trots ny föreningsdräkt!

Efter loppet i Leiden kände jag mig hemskt ledsen att jag återigen hamnat i en sån här situation, även om jag försökt planera och satsa för en så bra tävlingssommar som möjligt. Det var till stor tröst att vi var ett bra gäng tjejer med på 800 meter, för istället för att bryta ihop efter loppet, fick jag prata med de som verkligen förstår hur det känns när ingenting fungerar. Stämningen var yr länge efter loppet eftersom de flesta sprungit bra och alla ville prata av sig. Vi joggade ner tillsammans och fick chansen att höra om varandras tävling och hur fortsättningen ser ut.

Hur ser då fortsättningen ut egentligen? Tja, jag gör nog bäst i att hålla mig borta från 800 meter ett tag. Det går för tillfället inte att springa i den fart som krävs på den sträckan. Jag jagade förra veckan fart i Spanien och gjorde en del acceptabla träningar men de räcker inte till. Jag har förstås inte gett upp, det vore ju onödigt med tanke på vilka banpass jag klarat av att göra under försommaren. Den måste bara komma den där vändningen, när jag börjar ha spring i benen igen.

Jag följer trots allt planen och befinner mig nu i ett regnigt Watford i England. På onsdag har jag möjlighet att tävla på 1500 meter och det lär bli ett bra test för att se om kroppen klarar saktare tävlingsfart. Utifrån resultatet av den kommande tävlingen kan jag sen planera vidare hur resten av juni ska se ut. Min stora förhoppning är att kroppen piggnar till här i den friska brittiska luften och att jag redan på onsdag känner av en ljusning i löpningen. Det blir bra att få testa en annan sträcka!