Tankar inför tävlingssommaren

Det blev en rolig helg i Pajulahti, även om jag kämpade lite med jetlag efter resan hem från Flagstaff. Det är inte särskilt konstigt att det inte går att somna om när man vaknar två på natten – klockan är fyra på eftermiddagen i Arizona då. Hur som helst, nu är sovrytmen någorlunda återställd. Förutom några fina gemensamma träningspass, hade vi under helgen i Pajulahti tid att umgås och diskutera allt möjligt vettigt och ovettigt.

Jag och Sara Kuivisto skålar efter ett väl genomfört banpass.

En hel del av medel- och långdistansarna var riktigt bra på gång och det kändes bra att träna när man just kommit ner från höghöjd och både kropp och andning fungerade bra. Det har varit fortsatt full rulle sedan jag kom hem, men jag trivs. Jag har påmints om att inte ta saker för givet. Jag har inlett ett nytt arbete som jag känner mig förväntansfull inför, jag har tränat på med full intensitet och jag har än så länge inte varit allergisk! Att kunna träna utan att kroppen strejkar har sin naturliga förklaring då gräspollennivån än så länge är obefintlig. Med värme borde pollennivåerna så småningom stiga, men jag hade planerat att ta en allergismäll redan när jag kom hem från utlandslägret. Av den orsaken hade jag inte prickat in några tävlingar förrän senare på sommaren.

 

Vi var en hel del nonametjejer på läger i Pajulahti!

Nu när våren varit kylig och kroppen fungerar, tar jag tillfället i akt och inleder en tidig tävlingssäsong. Chansen dyker upp vid Djurgården i Helsingfors på torsdag, där damernas 3000 meter ser ut att få många deltagare, dessutom med hög nationell nivå. Om benen och andningen fungerar är det därefter bara att köra vidare med något annat lopp.

Det känns superbt att grundplanen att invänta tävlingsdebuten grusas. Diskussionen bland friidrottarna både i Flagstaff och hemma i Finland har ofta handlat om när man börjar tävla var och jag har känt ett enormt sug att få hoppa på tävlingståget. Att det sker redan inom maj månad är toppen! Några häftiga resultat förväntar jag mig inte genast från början. Träningen har gått planenligt men precis som i vintras lär jag behöva några tävlingar innan jag börjar vänja mig vid rätt fart.

Jag ska ändå försöka lära mig av gamla misstag och helt enkelt ta det lugnt med träning och tävling, så långt det sen går att följa, när allergikänningarna är som värst. Det är klart, kommer FM emot deltar man oberoende små skavanker och problem. Om det däremot inte rör sig om otroligt viktiga tävlingar, borde jag i långa loppet vinna på att stå över och inte försöka plåga kroppen och göra den allt segare. Förra sommaren försökte och försökte jag trots att gräsallergin störde och det blev ju bara pannkaka av hela sommaren.

Det ska bli intressant att se hur väl jag lyckas med både allergi och tävlingsform i år. En sak som är säker är att kroppen kommer över allergisymptomen snabbare, och fungerar överlag bättre, om man låter bli att stressa och håller huvudet kallt. Lätt att säga, svårare att genomföra! Hur som helst är känslan inför sommarsäsongen positiv, förväntansfull och glad. På med spikskor och tävlingsnummer och iväg – det är det jag har tränat för.

Från Flagstaff till Pajulahti

Det känns trist att skriva men nu är det dags att åka hem från Flagstaff. På måndag kör vi ner till Phoenix och tisdag morgon bär det av till Finland. Den sista veckan har på flera sätt varit den bästa, samtidigt som allt inte gått helt problemfritt.

I början av veckan blev det varmare, vilket innebar att gräspollenmängden sköt i höjden. Även om jag är en erfaren gräsallergiker har jag inte känt av några symptom här tidigare under lägret, och därför var jag något fundersam över varför kroppen kändes så trög och trött i början av veckan. Steg ett av allergisymptomen brukar för min del vara en utmattad känsla och rinnande näsa, först därefter börjar näsa och ögon klia och det kan bli problem med andningen och stumma ben på träning. Till all lycka hade jag planerat in en kort lättare period måndag till onsdag (för att orka slutspurta de sista dagarna), vilket framför allt innebar att tisdagen inte innehöll någon intervallträning. 

Medvind på torsdagens träning.

Tack vare att jag tog det lugnare när kroppen troligen var som mest utsatt, kunde jag träna bra resten av veckan trots riktigt varmt väder och tidigare känningar i både näsa, andning och ben. Torsdagens tröskelpass kändes bättre än tidigare under lägret, och när det på lördagen var dags för ett banpass i ett varmt och blåsigt Sedona, fungerade kroppen och andningen, nästan till min förvåning, bättre än föregående veckor. Jag hade en plan B om kroppen inte skulle fungera, men jag kände mig stark i löpsteget och fick till ett bra träningspass! Samtidigt var det även denna gång fascinerade att se mästerskapslöpare köra hårda drag. Det är fint att se att topplöparna inte ter sig som omänskliga på något sätt – de ”bara” gör en målinriktad, klok och kontinuerlig träning och håller sig friska.

Barnsligt lycklig över att få smaka på karamellkanderat äpple i Sedona.

Veckans äventyr, förutom att efter lördagens löppass ta sig en titt på Sedonas pittoreska centrum, var att besöka Meteorkratern, eller Barringerkratern. En av de unika sakerna med kratern, förutom att den då bildats av ett meteoritnedslag, är att den är så välbevarad. Orsaken till detta tros vara den klimatförändring som var på gång för 50 000 år sen när meteoren slog till, och som har förvandlat området till öken.

Innan månlandningen tränade NASA:s astronauter i Meteorkratern.

Även om det känns lite tråkigt att träningslägret på höghöjd är slut, får jag hemkommen genast möjligheten att delta i nästa. Idrottsförbundet ordnar ett träningsläger för en grupp medel- och långdistansare i Pajulahti. Jag ser fram emot att göra några gemensamma träningar och höra hur andra idrottare har det. Jag hoppas bara att kroppen vänjer sig vid tidsomställningen så att jag inte går omkring som en zombie hela helgen. Åtminstone lär luften kännas lättare att andas än här uppe på 2000 meters höjd. Det blir alltså att slänga in reseväskan i bilen och ta en runda via Pajulahti innan det blir dags att åka hem till Vasa.

En av alla bra saker med Arizona: kaktusar!