FM-medalj

Uleåborgs Raatinstadio.

Det har varit intressanta veckor på löparfronten. Intressanta, roliga och frustrerande. Efterdyningarna av min antibiotikakur lugnade ner sig och jag kände att kroppen var piggare i samband med Finländska mästerskapen i Uleåborg. Det kändes nervöst att tävla när jag inte visste vad jag kunde förvänta mig av kroppen och formen överlag, men FM skapar alltid den rätta laddningen, och det var därför spännande på ett bra sätt att ställa sig på startlinjen.

Medaljtrio på 1500 m i Kalevaspelen: Sara Kuivisto, Kristiina Mäki och jag.

Till min lycka blev det dessutom ett taktiklopp, och när det var dags för spurt svarade kroppen betydligt bättre än vad den till exempel gjort på träning en vecka tidigare. Det här resulterade i en bronsmedalj på 1500 meter, och även om jag från tidigare år samlat på mig en hel del guld, kändes det här bronset som en vunnen medalj efter allt krånglande denna sommar.

Jag hade nu höga förväntningar på att svängningen hade inletts och att kroppen skulle svara allt bättre på träning. Känslan i benen var bättre under måndag och tisdag efter FM-helgen och även om allergisymptomen var tydliga i värmen, fungerade framför allt andningen bättre än tidigare. Efter många veckors tröghet blev jag som en ko på grönbete när kroppen kändes bättre! På onsdag körde jag ett pass på bana och ville förstås köra på när andningen var med på noterna. Benen kändes dock allergistinna, och dagen efter kunde jag konstatera att jag varit för ivrig och gjort kroppen stum.

Försöker få ordning på benen längs en skogsväg i Viitasaari.

Om torsdagen kändes som mjölksyra bara av att gå, var fredagen lite bättre men långt ifrån bra. Jag hade rest till Joensuu för att tävla på 800 meter i elittävlingarna, och det var bara att hoppas på att återhämtningen skulle vara tillräcklig innan det var dags för start. Jag fick ändå förbereda mig på att ha en extra broms insatt under loppet. Tråkigt kändes det ändå att jag fick ännu ett lopp där ingenting stämde och jag fick kämpa mig fram från första metern. Nej, det är inte roligt när kroppen inte levererar, oberoende av resultat (nu blev det 2.09,52).

Gräspollenmängden har trots allt gått ner från sin toppnivå och så småningom slutar pollensäsongen helt. Jag har några veckor av träning framför mig och jag kan inte tänka mig annat än att det snart börjar fungera igen. Får jag då lite tid att träna vidare ska jag hinna avsluta denna tävlingssommar med ett säsongsbästa eller två. En plats till landskampen mellan Sverige och Finland finns också på listan över kommande mål. Det är bara att hålla humöret uppe och fortsätta satsa. Den taktiken ger resultat, förr eller senare.

Joensuu. Tror, hoppas och ler innan start, inte lika mycket efteråt.