Lyckad laginsats i Lag-EM

Lag-EM blev en omväxlande historia, både i väder, vind och resultat men framför allt blev det en framgångshistoria för det finländska laget, som tog sig vidare till Superligan (högsta möjliga ligan)! Jag var med i Tallinn 2014 när vi förra gången kvalificerade oss till Superligan, och jag minns två dagar med regn, nio graders värme och två lopp (800 och 1500 meter) för egen del. Nu var det varmare och jag fick springa längre, nämligen 3000 meter.

Jag kände mig laddad och redo för loppet. Den förberedande träningen hade känts bra. Det var därför en rejäl kalldusch att löpningen kändes trög och kämpig i ett tidigt skede. En första kilometer på cirka 3.07 ska inte få kännas hemsk men det gjorde den. Min enda möjliga tanke i det skedet var att tro att det skulle börja fungera bättre. Men det gick tvärtom.

Fick sitta på presskonferens med riktigt snabba löpare.

Med tre varv kvar var andningen ojämn, benen tunga och det kändes löjligt långt till mål. Tack vare en högljudd publik klarade jag av att klämma ut allt. Det blev en rejäl spurtduell som jag förlorade, vilket förstås retade mig extra mycket. Sluttiden var den näst bästa jag gjort på sträckan så den kan jag inte klaga på men en sjunde plats var inget jag hurrade över.

Det som irriterade mest var att jag väl i mål inte hade någon bra förklaring till vad problemet berodde på. Jag hade inte tappat formen på en vecka, däremot löpkänslan. Gräsallergin hade inte stört nämnvärt då jag tränat inomhus. Känslan var ändå lik den jag haft under allergilopp (men det var ju regn i luften och rätt kallt!).

Landslagsläkaren tipsade mig om en medicin som kan hjälpa inför kommande allergiutmaningar och han hade en bra poäng i att den astmamedicin jag använder kanske får lungorna att fungera till 90 procent, vilket gör att jag kan träna bra och göra rätt hårda pass. När det väl kommer till tävling kan det ändå bli svårt då allt borde fungera till 100 procent.

Det finländska laget hade tack och lov många starka insatser som förde in oss på en andra plats. Ingen floppade medan många plockade mer poäng än vad förhandsstatistiken låtit påvisa. Det var spännande och fint att få heja på idrottarna under söndagen och trots att få tyvärr hade sökt sig till Karlsplan för att ta del av friidrottsfesten,var stödet desto starkare av de som var på plats. Eftermiddagens solsken gav ett bra avslut på tävlingshelgen.

Även om det för egen del var en sämre dag var det ändå inget katastroflopp. Jag känner mig positiv inför fortsättningen som kommer att bestå av träning innan jag kickar igång igen i samband med stafett-FM. Det är en evig utmaning att få kroppen att fungera under allergiperioder men jag har ju många års erfarenhet som förhoppningsvis ska hjälpa. Det var roligt att få tävla i Vasa under Lag-EM. Det är bara att springa vidare!

Positiv överraskning

I mitt förra inlägg hoppades jag hårt på att löpningen skulle vara på uppåtgående efter lite berg- och dalbana. Jag hade svårt att återhämta mig efter loppet i Regensburg för en vecka sen, men jag tänkte att låga gräspollennivåer i Finland skulle föra mig mot rätt håll. Efter två lätta länkar på torsdag ute i sol och värme, var kroppen tung som bly på fredag. Allergisymptomen blev allt tydligare, inte tvärtom. Jag gjorde ett lätt pass inomhus på löpmatta på fredag och även lördag förmiddag tog jag mig en tur på mattan inför Elittävlingarna i Kuortane.

Intog läktarplats på Paavo Nurmi Games i Åbo i tisdags. Bilden tagen innan åskådarna börjar strömma till. Trots 12 graders temperatur och regn i luften var tävlingarna både intressanta, stämningsfulla och lyckade!

Inför säsongen hade jag lovat mig att inte tävla om kroppen känns seg, speciellt inte i den här första fasen då kroppen är tung och slö och man kan förvärra läget genom att försöka pressa sig med hård träning eller tävling. Jag kände mig lagom dum som slängde mig i bilen och gasade iväg mot Kuortane för att springa 1500 meter men det fanns tre argument till att tävla: 1) Allergisymptomen var inte de starkaste ännu, om bara andningen fungerade kunde jag göra ett hyfsat lopp och 2) hur i hela friden skulle jag annars veta om det är realistiskt att tävla i lag-EM inkommande helg? Dessutom, 3) jag ville helt enkelt tävla och tyckte det kändes absurt att stå över. Huruvida argumenten var vettiga och om det hade funnits andra lösningar låter jag bli att spekulera i.

Med tanke på en sommar av idel besvikelser förra året, var det roligt att inse att jag njöt innan, under och efter tävlingen och att loppet blev en positiv överraskning. Jag var inte mitt piggaste jag med tanke på hur bra träningen känts i vår, men andningen fungerade, vilket ju är A och O om man inte vill att väggen ska komma emot alltför fort i loppet. 4.18,00 är en bättre sluttid än vad jag presterat på väldans länge så det var lätt att le efteråt. 

Viktigt att tanka både sig själv och bilen efter ett lopp i sommarvärme.

Jag har inte fått något bekräftat ännu och utan att gå händelserna alltför snabbt i förväg, ser det iallafall ut som att jag ska få springa 3000 meter i lag-EM i Vasa. Det är klart att ett lag-EM på hemmaplan varit drömmen för säsongen, men jag har ändå inte lagt upp det som ett mål. Midsommartider brukar vara knepiga med gräsallergin och jag ville undvika att skapa prestationsstress tidigt på säsongen. För alla midsommarfirares och åskådares skull hoppas jag på en somrig fin helg, men för min egen del skulle det inte göra något alls om vi får traditionellt kallt finländskt midsommarväder. Återstår att se! 

Värre allergitider är på kommande men genom att verkligen försöka hålla mig lugn, träna smart, träna inomhus och pröva mig fram är målet att hålla igång tävlingssäsongen utan avbrott. Jag får fortsätta hålla mig på god fot med mina vänner nässprayen, ögondropparna och antihistaminen. Att redan ha fått uppleva två positiva överraskningar i form av jättepers på 3000 meter och troligt deltagande i lag-EM gör mig barnsligt förtjust. Glad midsommarvecka till er alla!

Kom till Karlsplan och upplev friidrottsstämning på hög nivå under midsommar!

Upp och ner, ner och upp

Det börjar vara ett tag sen jag skrivit ner mina tankar om vad som är på gång inom min idrott men jag verkar helt enkelt inte ha hunnit. Veckorna rusar fram säger många, och jag håller med.

Jag borde ha uppdaterat er efter mitt första lopp, 3000 meter vid Djurgården i Helsingfors den 25 maj. Men kanske hade jag då skrivit ner alltför många detaljer för jag svävade på moln där ett tag efter tävlingen. Orsak? Jag sprang personbästa med nästan 20 sekunder. Min önskan inför tävlingen var visserligan att springa personbästa, helst under 9.30. Min tanke har varit att jag någon gång i sommar ska ha möjlighet att springa 9.20. Att under loppet märka att det kändes ruskigt bra var mäktigt men det var ändå en stor överraskning och jag hade svårt att tro sluttiden när den visade 9.13,40! Hur var det ens möjligt, vi hade ju sprungit första och andra kilometern på 3.07 respektive 3.06. Inte konstigt att det var så kämpigt att hänga med Camilla Richardsson när hon skruvade upp farten de sista varven så att tredje kilometern gick på ca 3.00,5. Jag fick bara koncentrera mig på att hålla rygg och en sån fin draghjälp får man sällan.

Camilla, jag och Sara sprang alla personbästa på 3000m.

Jag gläds länge åt det loppet. Det är något euforiskt med att riktigt överraska sig själv positivt. Samma känsla har jag haft för alltför många år sen, t.ex. de gånger då jag sprang det som är mitt personbästa på 400, 800 och 1500 meter. Det är såna tillfällen jag minns bäst, inte segrar eller medaljer, utan att nå dit jag aldrig varit tidigare.

Fortsättningen efter den roliga inledningen har varit varierande. Upp och ner, nu hoppas jag det går från ner till upp. En vecka efter 3000-metersloppet tvingades jag avbryta en "mjölksyreträning" jag sett fram emot. Andningen fungerade inte alls och det tog fort stopp. Lyckligtvis fick jag samma dag hjälp att knäcka upp låsningar i både nacke och rygg, och efter några dagar fungerade andningen och jag kände igen den lätta löpningen igen.

Det uppstod ändå ett svårt beslut. Jag skulle missa elittävlingarna i Lahtis, men hade fått en chans att tävla på 1500 meter i tyska Regensburg två dagar senare, i söndags. Förutom att det sista hårda banpasset hade blivit till pannkaka (andningsbesvären gjorde det omöjligt att höja mjölksyran), såg gräspollenrapporten för Regensburg illa ut. Det hade dock utlovats en del regn, och en vecka innan tävlingen vågade jag mig trots allt på att beställa flygbiljetter och helt enkelt ta chansen.

Sista banpasset inför resan kändes riktigt bra och jag såg verkligen fram emot att tävla. Nu blev det tyvärr en rätt svag inledning. Löpningen var tung, både i benen och med andningen, och 800 meter in i loppet var jag rädd att det kunde komma att rasa ihop riktigt ordentligt. Jag hade lovat mig själv att kämpa in i det sista hur jag än ligger till i loppet och hur (illa) det än känns. Jag fortsatte därför arbeta intensivt med mina tröga ben och lyckades springa förbi några löpare sista varvet. Någon spurt var det dock inte tal om, det var med envist slit jag tog mig i mål.

Promenad mot hotellet efter loppet i Regensburg.

Så, vad ska jag då skylla på att klockan inte visade bättre än 4.21,79 i mål? Jag vet inte. Det kan vara många små orsaker; värmen den dagen (det var rätt många som underpresterade, jag var märkligt nog fyra i mål i ett relativt bra startfält), att gräspollennivån var hög och störde kroppen (men när andas man nu inte högt på 1500m?!), att jag nybörjarmässigt totalt missade starten och fick arbeta mig upp i fältet det första varvet (men jag rusade inte och fick ingen panik), att det blev ett småstökigt lopp med 19 deltagare (men vi fann våra platser så småningom) eller att jag helt enkelt hade en dålig dag (känns osannolikt med tanke på att träningsformen pekat uppåt).

Resultatlistan från Regensburg.

Hur som helst, trots besvikelse och en del ack och ve, var det en sak som var bättre med loppet än på hela förra sommaren: jag hade roligt. Jag gillade tävlingssituationen, hur trögt det än gick. Efter varje lopp förra sommaren låg jag vaken hela natten och grubblade. Nu var kvällen 26 grader varm och det fanns en vacker stad att upptäcka. Det är bara att ta nya tag och kapa någon sekund vid nästa tävling. Fortsätter jag så blir det bra till slut.

Donau.

En av alla gator i Altstadt, gamla stan, i Regensburg.

Regensburg Katedral

Idag tisdag ska jag få ta del av Paavo Nurmi Games i Åbo. Jag kommer inte att tävla och det känns lite märkligt att vara publik, inte deltagare. Fantastiskt duktiga idrottare är på plats och jag ser fram emot att för en gång skull hinna ta del av tävlingarna. Hoppas det kalla vädret inte hindrar människor från att uppleva idrott av hög standard på plats och ställe. Heja heja!