Taggar ner

Det blev en idrottsrik helg som bänkidrottare, eller snarare soffidrottare. Förutom att slänga ett öga på boboll och korgboll (jestas vad spännande!), satt jag spänd framför tv:n och den traditionella landskampen mellan Finland och Sverige. Det var ju inga glada poängbesked för Finlands del men det fanns trots det många fina och spännande fajter att ta del av.

Mitt eget idrottande har verkligen förpassats till bakgrunden. Jag väntar på att problemen med magkatarren ska lugna ner sig och jag har märkt en liten förbättring i vardagen men är inte direkt i löpskick, oberoende av fart och längd på ansträngning. Det spelar förstås ingen roll om jag kan springa eller inte nu, men det finns en orsak att hoppas på en snabb förbättring denna vecka.

På lördag ska jag nämligen få delta i ett lopp på 10 kilometer i Prag. Det är en 30-årspresent att besöka Prag och tanken att i samma veva få köra ett kvällslopp är fin. Nu lutar det mot att jag får försöka kämpa mot tävlingslusten och bara jogga igenom loppet, men det där sköter väl sig själv?

Det blir också en annan idrottslig upplevelse den här månaden. IK Falken deltar i SFI-seriefinalen i Mariehamn och om jag bara är någorlunda frisk och kry vill jag gärna hänga med och tävla på bana en sista gång för i år.

Bara jag blir helt frisk nu, ser jag verkligen fram emot hösten och mitt "nya liv" som ju egentligen inte är så nytt, utan fortsätter i samma lunk med arbete och en del löpning. Den största skillnaden är kanske i planering - att inte planera dagen utifrån vad jag ska träna när och varför. Istället får jag ta det lite som det kommer och det känns fantastiskt avslappnade!

Snopet slut på säsongen

Jag har kämpat en hel del med hälsan och idrotten de senaste veckorna. Det som började med en rejäl förkylning för fem veckor sen, har fortsatt plåga mig på sitt eget lilla sätt. Jag har haft svårt med andningen vid all sorts fysisk aktivitet och jag har också känt av smärta i bröstet - eller lungorna som jag själv upplevt det.

Eftersom landskampen mellan Finland och Sverige närmade sig och jag inte hade fått någon ordning alls på andningen och lungorna, blev valet att kicka in en två veckor lång antibiotikakur som skulle bita på det mesta som har med infektioner i lungorna att göra. Efter en vecka kändes läget egentligen sämre och jag besökte därför en lungläkare för några dagar sedan.

1500 meter i landskampen.

Aldrig känner jag mig så frisk som när jag sitter vid läkaren och till min lättnad visade alla prover att jag de facto var frisk och kry. Däremot ansåg läkaren utifrån de frågor hon ställde att mitt problem inte handlar om lungorna utan magen. Det rör sig troligen om refluxproblem, vilket även kan ge astmatiska symptom vid ansträngning. Gammal hederlig magkatarr, något helt nytt för mig! Inte konstigt att antibiotikakuren gett svaga resultat, jag borde nu behandla magen och inte lungorna.

400 meter i landskampen 2008. Foto: Daniel Byskata.

Efter många veckor av obehag inte bara under träning utan också annars, hade jag släppt tankarna på att tävla och ville framför allt bara bli frisk. När jag fått medicin mot halsbränna och tagit det lugnt med träningen i några dagar valde jag ändå att ge löpningen en sista chans inför möjligheten att få vara med i Finland-Sverige - landskampen. Tyvärr var det ett klart misslyckat försök under dagens träning och jag får konstatera att säsongen, och den fulla satsningen på idrott, är över.

Koncentrerad år 2016.

Snopet är det förstås, att det aldrig blev någon slutsäsong. Men under det som borde vara lätta löppass men som känts alltför tunga och svåra, har jag tröstat mig med att vad jag än har för problem kommer det också att gå om, och jag kommer att få springa när det känns bra igen. Och som jag ska njuta då! Det är så befriande att springa när det bara flyter på, och efter veckor av frustration kan det vara på sin plats med en liten paus tills hälsan är som den ska igen.

Jag kommer säkert hitta nån anldening att återkomma men nu ska jag framför allt lugna ner mig och kurera mig själv. Kom ihåg att heja på Finland i helgens landskamp. Det är en fantastisk och unik tävling för både idrottare och publik!

Om en regnig dag och fascinerande friidrott

Ojoj vad det är svårt med idrott ibland, oberoende av nivå. Efter FM slog en rejäl förkylning till för min del och efter att ha vilat mig igenom den, tyckte jag att de två första lätta passen kändes bättre än förväntat. Efter några träningar till var kroppen däremot helt i lås – benen stumma och sega, andningen besvärlig. Det var svårt att överhuvudtaget ta sig fram under vanlig distanslöpning, och inte heller snabbhet eller något annat gick att göra normalt. Det kändes som det brukar när gräsallergin bråkar som mest.

En vecka senare hade jag avbrutna träningspass till trots börjat få ordning på benen igen. De kändes piggare! Men något problematiskt kvarstod med lungorna, och när jag försökte hålla upp lite fart på bana höll det ungefär 200 meter innan andtäppa gjorde det svårt att fortsätta. Tack vare långa pauser kunde jag springa iväg igen men det bådade inte gott med tanke på kommande tävling någon dag senare.

Hann testa alla möjliga sittplatser på stadion, från rad 6 till över 60.

Tävlingen på 1500 meter gick av stapeln i  ett blåsigt och regnigt Watford utanför England, samma kväll som Camilla Richardsson sprang försöken i VM på 3000 meter hinder. Jag hade varit på plats och tittat på VM-tävlingarna flera kvällar och stämningen var för det mesta alldeles fantastisk. Den här kvällen var knappast något undantag men för egen del radades dåliga nyheter upp på rad.

Först sprang jag min egen tävling och det fungerade precis som på träning: i 200 meter. Även om farten var rätt efter 200 meter och jag låg trea med haren inräknad, var min placering i det stora startfältet sist innan vi nått 500 meter. Då kan man börja prata om att bli omsprungen! Men när det inte går att andas ordentligt är det svårt att få benen att röra sig framåt i rätt tempo. Det känns som att trampa vatten och man arbetar på ett onaturligt vis. I mål kom jag dock, på en fantastiskt medioker tid räknat från mitt personbästa men det hade känts så pass illa att tiden inte spelade någon roll. Däremot gjorde problemen jag nu ännu tampas med mig förstås ledsen.

Den sena kvällen fortsatte med beskedet att svenska Lovisa Lindh inte kommer att kunna delta i VM på 800 meter. Och på natten tittade jag på Camillas lopp, som grusades av en skada redan i början av tävlingen. Min sambo kunde dessutom inte starta alls i Watford. Det krävdes lite glömska och fantasi för att kunna le en sådan kväll. Följande dag blev dock ljusare. Regnet förbyttes till uppehåll och varmare väder. Jag fick gå omkring i en löjligt stor bokaffär. Norska Hedda Hynne tog sig vidare till semifinal på 800 meter i VM.

En del av fascinationen med idrotten är att den sällan är förutsägbar. Man kan inte veta när säsongen börjar vad allt man ska hinna gå igenom. Jag inledde sommaren med ett lopp på 3000 meter där jag överträffade alla mina förväntningar och sprang cirka 20 sekunder hårdare än någonsin tidigare. Den där regniga kvällen i Watford sprang jag istället nästan 20 sekunder saktare än vad jag gjort på 1500 meter tidigare i sommar. Tvära kast!

Hejsar på Anne-Mari Hyryläinen i damernas maraton.

Glad guldmedaljör, vad annars!

Simpson sprang smart på damernas 1500 meter och knep silver!

Blev glad att se McLeod vinna 110 meter häck.

Då Bolt just tagit brons på 100 meter är ljudnivån på stadion högre än hög.

Det känns ohyggligt trist att stå över SFI-mästerskapen i Borgå. Det känns också irriterande att träna när det inte fungerar. Men svängningen kan ske snabbt och jag hoppas och tror på en vändning än i sommar för tävla det vill jag! Bara att bänka sig i VM-soffan och glädjas för de som bjuder på riktig friidrottsshow, oberoende av hur det går.

Kalevaspelen följt av sommarflunssa

Finska mästerskapen i friidrott, det vill säga Kalevaspelen, är över för detta år. Tävlingarna i Seinäjoki var lyckade på många sätt och även om jag hade hoppats på betydligt piggare ben och löpning var det inget fel på mina slutplaceringar. Efter en rätt trög start på 1500 meter försökte jag säkra en medalj och lyckades ta mig i mål som tredje. Bronset värmde men jag hoppades på ett till när jag beslutade att ta mig an en för mig ny sträcka: 5000 meter.

5000 meter, kan tänka mig att testa flera gånger.

Kristiina Mäki och Camilla Richardsson växeldrog och rymde genast iväg från oss andra medan vi i andra klungan inledde rätt försiktigt med en första kilometer på över 3.25. Saara Nikander gick upp och drog och efter flera varv i motvinden på bortre långsidan gav hon över uppdraget åt mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av löpningen.

Jag kan verkligen inte påstå att kroppen fungerade som i början av säsongen, och om det då var gräsallergin eller vad annat som helst som bråkade, vågade jag iallafall inte ta i för hårt utan litade på att spurten skulle lossna på slutet. FM är en av de få tävlingar under sommaren då man tävlar för placering, inte för egen sluttid. Efter ett tag kom jag loss och fick springa in i mål som tredje. Två lopp, två brons och en rolig helg i Seinäjoki bland vänner och bekanta blev därmed slutresultatet för min del.

Prisutdelning 1500 meter.

Under FM-helgen bråkade halsen något och jag la det på gräsallergikontot, där de flesta fysiska problemen under sommaren brukar placeras. Någon dag efter tävlingarna tvingades jag dock inse att det var en sommarflunssa jag drabbats av. Jag kan inte komma på att jag skulle ha varit med om en rejäl sommarförkylning tidigare, men nu har jag fått testa även på det.

Det tråkiga med förkylning och stegring är, förutom det uppenbara problemet med trötthet och stadig konsumtion av näsdukar och halstabletter, att det lätt skapar en frustration över träning och formen och kommande tävlingar. Jag är inne på min fjärde vilodag och skulle helst vilja få igång träningen igen. Nästa tävling är onsdagen den 9 augusti i Watford, England, och det känns trist att åka utomlands och tävla om inte förberedelserna varit de bästa. Samtidigt kan en lugn vecka så småningom innebära pigga ben! Jag väljer ändå att ta ner förväntningarna inför ett av de lopp jag tidigare hade tänkt mig skulle höra till säsongens starkaste på 1500 meter. Nu blir det att gå in i tävlingen avslappnad och förhoppningsvis med stigande form.

Bortkastad blir inte Englandresan hur det än går i tävlingen. Jag får ju igång tävlandet igen, och jag kommer dessutom att få vara publik och inte i vilken tävling som helst. Jag kommer att besöka VM-tävlingarna i flera omgångar och bara en sån sak kommer säkert att ge mig en mental kick inför slutet av säsongen.

Nu ska jag framför allt se till att skaka av mig den här onödiga förkylningen. En positiv sak med att inte springa är att min onda fot, som beror på haglunds häl-syndrom, nu lär lugna ner sig. Att inte få springa skapar också extra motivation till de kommande veckornas friidrottande och det kan därför bli en extra rolig slutsäsong! Den här säsongen känns som en berg- och dalbana, vilket råkar vara min favoritattraktion vid nöjesparkerna. Det är bara att hänga kvar och vänta på de mest spännande partierna.

En myggfri vecka i Lappland

En vecka har gått sedan jag klev ur tåget i Rovaniemi. Vädret har varit mycket varierande - regnskurar har varvats med värme och blåst. Även om gräspollennivå har visat sig ligga på medelnivå i rapporterna har jag svårt att tro att de reglebundna regnskurarna inte skulle ha rensat luften. En förmiddag sprang jag i 23 graders värme, och samma eftermiddag var det 13 grader och duggregn. Tvära kast som passat mig ypperligt.

Träningen har gått bättre än vad jag vågade förvänta mig innan jag åkte hit. Speciellt de viktiga banpassen har gått finemang och det gör det förstås extra roligt att åka iväg till helgens FM-tävlingar i Seinäjoki. Kalevaspelen är alltid en av sommarens huvudtävlingar och det ska bli kul att se vad man går för detta år!

Rovaniemi med omgivning är vackert; mycket vatten (Kemi älv), ren natur, kuperad terräng och en lugn stämning. Även om jag inte gjort några häftiga upptäcktsfärder har jag hunnit se till en del turister. Jag bor i Ounasvaara och studerar omgivningen när jag cyklar till idrottsplanen i Saarenkylä eller är på länk längs strandpromenaden. Här finns fina hus och en ansenlig skara som motionerar längs de många cykelvägarna (går, cyklar, löper, rullskidar).

Det har varit en givande vecka som främst bestått av träning, lite arbete och matlagning. Jag har till och med hunnit ha lite långtråkigt, vilket jag tror kan vara nyttigt att uppleva. Inte ett enda myggbett ha jag fått (!) och jag har sällan tränat i regn (regnet har oftast satt igång när jag varit färdig). Nu hoppas jag alla mer eller mindre idrottstokiga söker sig till Seinäjoki för att heja på idrottarna i Kalveaspelen. Vi ses där!

Från minnesvärd stafetthelg till Rovaniemi

Det blev en lika framgångsrik som rolig helg för Falkenlöparna i stafett-FM. Både juniorer, seniorer, lagledare, föräldrar och tränare samlades högt uppe på läktaren och hejade och umgicks.

Själv steg jag rätt osäker in på banan. Det här eftersom gräsallergin plågat mig och jag framför allt själv ställt till det för mig genom att försöka träna för ivrigt med tanke på pollenläget och den tröga känslan i kroppen. Det var ändå kul att ha stafetten på 4x800 meter framför mig för jag litade på de andra i laget och att vi tillsammans skulle kunna vinna stafetten.

4x800m: Zenitha, Sandra, jag och Nathalie. Fotograf: Annika Blomqvist.

Sandra, jag, Nathalie och Zenitha - alla gjorde vi stabila insatser och det bar oss till guld. Några dagar i ett kallt och regnigt Vasa hade gjort susen för egen del. Jag inledde med en bra känsla, var smått förvånad att andningen fortfarande fungerade efter första varvet och varje hundra meter efter det både vågade och kunde jag trycka på mera. Det gav mig dubbel glädje efter vår prestation. Att Falkenkillarna därefter vinner herrstafetten på 4x800 meter förhöjde glädjen i kvadrat!

Falkenstarkt. Foto: Annika Blomqvist.

Det roliga fortsatte på söndagen med 4x400 meter för egen del. Det som för länge sen var min huvudsträcka borde ha känts nervöst men jag kände mig bara avslappnad och glad. Även i den här stafetten gjorde Zenitha, Elin och Nathalie fina insatser och vi vann B-heatet, och kom på 10:e plats allt som allt. Ett mycket starkt år på damernas 4x400 meter med hela tre heat!

Elin ger över pinnen efter andra sträckan på 4 x 400 m. Foto: Annika Blomqvist.

Väl hemma i Vasa började jag packa för en dryg veckas vistelse i Rovaniemi. I tisdags hoppade jag och cykeln på tåget, och även om gräspollennivån till en början legat på mellannivå och jag haft tydliga symptom, har läget blivit bättre när det regnat. Det här borde också kännas i löpningen så småningom och jag hoppas få till några riktigt bra pass innan det är dags att tåga hemåt igen.

Här finns i övrigt allt man behöver som idrottare. Jag bor i en liten lägenhet, har både gym och idrottsplaner på vettigt cykelavstånd och det finns fina grusstigar utan stora backar att springa längs. Det känns som rätt upplägg med tanke på kommande Finska Mästerskap. Visst känns det trist att inte tävla i Elittävlingarna och att tävla är den bästa formhöjaren, men bara jag får träna frisk ska jag nog känna mig redo för Kalevaspelen! Regniga hälsningar!

Gröna banor vid RoPS hemmaarena i Rovaniemi centrum.

Gräsligt allergiskt men stafettskoj

De senaste veckorna har träningen tyvärr gått mot det sämre. Gräspollenhalterna har varierat men överlag stigit och eftersom gräsväxten fick en trög start i våras, kom blomningen igång senare i år, vilket inneburit att problemen för min del också senarelagts. Förra veckan skruvades besvären upp medan jag nu tror att läget kan bli bättre. Jag levde några dagar villaliv och passade då på att springa 600 meter i en liten tävling i Joutsa på måndagen.

Kroppen och löpningen var kaputt redan vid 200 meter och det var ingen roligt upplevelse att ta sig i mål. Jag hade glömt att det kan kännas så här hemskt, frustrerande och obehagligt att springa när kroppen är kraftlös, benen sega och tunga, och andningen inte fungerar. Jag har haft några lopp i sommar där allergin visserligen spökat men nu var problemen tydligt påtagliga och jag kom plötsligt ihåg hur ledsamt det ibland kan kännas att springa. Hur som helst, det är ju ingen ny upplevelse så lite deppande och några goda råd senare tog jag mig samman.

Rogivande sidostretch på bryggan.

Tanken var att efter villalivet spendera några dagar i Esbo innan helgens stafett-FM men eftersom det utlovats gräspollen enligt skalans högsta nivå i södra Finland, tog jag mitt pick och pack och tågade hem till Vasa. Här är det tolv grader och regnigt och säkert en vettig plats att förbereda sig inför en av sommarens roligaste tävlingar! Stafett-FM ordnas i Tammerfors och Falkendamerna har lag på både 4x800 meter och 4x400 meter. Stafetthelgen innebär mycket mer än att springa, tävla och prestera - vi har alltid roligt tillsammans och blir nästan som barn på nytt.

Jag håller ännu på planera vad som ska hända efter stafetthelgen. Min grundplan har varit att tävla på 1500 i elittävlingen i Lapinlax, som en bra genomkörare innan Finska mästerskapen (Kalevaspelen) om drygt två veckor. Risken är dock överhängande att gräspollennivån stiger de närmaste veckorna, och om det inte vore för stundande FM skulle jag kunna hålla mig lugn, träna sparsamt och utifrån känsla. Nu finns inte riktigt tid till det och tidigare erfarenhet säger mig att det inte lönar sig att bara vänta och hoppas på att löpningen börjar fungera och att allt bara löser sig automatiskt.

Eventuellt flyr jag fältet inför FM och försöker träna i en miljö med mindre gräspollen, typ norra Finland. Jag måste höja potentialen till att få en roligt FM-helg i Seinäjoki, istället för att komma dit med rinnande näsa och nedslaget självförtroende. Men vi böjar med stafetten i Tammerfors och hoppas på medaljregn över föreningen och några riktigt roliga dagar. Häng med och heja om ni har tid och lust!

Lyckad laginsats i Lag-EM

Lag-EM blev en omväxlande historia, både i väder, vind och resultat men framför allt blev det en framgångshistoria för det finländska laget, som tog sig vidare till Superligan (högsta möjliga ligan)! Jag var med i Tallinn 2014 när vi förra gången kvalificerade oss till Superligan, och jag minns två dagar med regn, nio graders värme och två lopp (800 och 1500 meter) för egen del. Nu var det varmare och jag fick springa längre, nämligen 3000 meter.

Jag kände mig laddad och redo för loppet. Den förberedande träningen hade känts bra. Det var därför en rejäl kalldusch att löpningen kändes trög och kämpig i ett tidigt skede. En första kilometer på cirka 3.07 ska inte få kännas hemsk men det gjorde den. Min enda möjliga tanke i det skedet var att tro att det skulle börja fungera bättre. Men det gick tvärtom.

Fick sitta på presskonferens med riktigt snabba löpare.

Med tre varv kvar var andningen ojämn, benen tunga och det kändes löjligt långt till mål. Tack vare en högljudd publik klarade jag av att klämma ut allt. Det blev en rejäl spurtduell som jag förlorade, vilket förstås retade mig extra mycket. Sluttiden var den näst bästa jag gjort på sträckan så den kan jag inte klaga på men en sjunde plats var inget jag hurrade över.

Det som irriterade mest var att jag väl i mål inte hade någon bra förklaring till vad problemet berodde på. Jag hade inte tappat formen på en vecka, däremot löpkänslan. Gräsallergin hade inte stört nämnvärt då jag tränat inomhus. Känslan var ändå lik den jag haft under allergilopp (men det var ju regn i luften och rätt kallt!).

Landslagsläkaren tipsade mig om en medicin som kan hjälpa inför kommande allergiutmaningar och han hade en bra poäng i att den astmamedicin jag använder kanske får lungorna att fungera till 90 procent, vilket gör att jag kan träna bra och göra rätt hårda pass. När det väl kommer till tävling kan det ändå bli svårt då allt borde fungera till 100 procent.

Det finländska laget hade tack och lov många starka insatser som förde in oss på en andra plats. Ingen floppade medan många plockade mer poäng än vad förhandsstatistiken låtit påvisa. Det var spännande och fint att få heja på idrottarna under söndagen och trots att få tyvärr hade sökt sig till Karlsplan för att ta del av friidrottsfesten,var stödet desto starkare av de som var på plats. Eftermiddagens solsken gav ett bra avslut på tävlingshelgen.

Även om det för egen del var en sämre dag var det ändå inget katastroflopp. Jag känner mig positiv inför fortsättningen som kommer att bestå av träning innan jag kickar igång igen i samband med stafett-FM. Det är en evig utmaning att få kroppen att fungera under allergiperioder men jag har ju många års erfarenhet som förhoppningsvis ska hjälpa. Det var roligt att få tävla i Vasa under Lag-EM. Det är bara att springa vidare!

Positiv överraskning

I mitt förra inlägg hoppades jag hårt på att löpningen skulle vara på uppåtgående efter lite berg- och dalbana. Jag hade svårt att återhämta mig efter loppet i Regensburg för en vecka sen, men jag tänkte att låga gräspollennivåer i Finland skulle föra mig mot rätt håll. Efter två lätta länkar på torsdag ute i sol och värme, var kroppen tung som bly på fredag. Allergisymptomen blev allt tydligare, inte tvärtom. Jag gjorde ett lätt pass inomhus på löpmatta på fredag och även lördag förmiddag tog jag mig en tur på mattan inför Elittävlingarna i Kuortane.

Intog läktarplats på Paavo Nurmi Games i Åbo i tisdags. Bilden tagen innan åskådarna börjar strömma till. Trots 12 graders temperatur och regn i luften var tävlingarna både intressanta, stämningsfulla och lyckade!

Inför säsongen hade jag lovat mig att inte tävla om kroppen känns seg, speciellt inte i den här första fasen då kroppen är tung och slö och man kan förvärra läget genom att försöka pressa sig med hård träning eller tävling. Jag kände mig lagom dum som slängde mig i bilen och gasade iväg mot Kuortane för att springa 1500 meter men det fanns tre argument till att tävla: 1) Allergisymptomen var inte de starkaste ännu, om bara andningen fungerade kunde jag göra ett hyfsat lopp och 2) hur i hela friden skulle jag annars veta om det är realistiskt att tävla i lag-EM inkommande helg? Dessutom, 3) jag ville helt enkelt tävla och tyckte det kändes absurt att stå över. Huruvida argumenten var vettiga och om det hade funnits andra lösningar låter jag bli att spekulera i.

Med tanke på en sommar av idel besvikelser förra året, var det roligt att inse att jag njöt innan, under och efter tävlingen och att loppet blev en positiv överraskning. Jag var inte mitt piggaste jag med tanke på hur bra träningen känts i vår, men andningen fungerade, vilket ju är A och O om man inte vill att väggen ska komma emot alltför fort i loppet. 4.18,00 är en bättre sluttid än vad jag presterat på väldans länge så det var lätt att le efteråt. 

Viktigt att tanka både sig själv och bilen efter ett lopp i sommarvärme.

Jag har inte fått något bekräftat ännu och utan att gå händelserna alltför snabbt i förväg, ser det iallafall ut som att jag ska få springa 3000 meter i lag-EM i Vasa. Det är klart att ett lag-EM på hemmaplan varit drömmen för säsongen, men jag har ändå inte lagt upp det som ett mål. Midsommartider brukar vara knepiga med gräsallergin och jag ville undvika att skapa prestationsstress tidigt på säsongen. För alla midsommarfirares och åskådares skull hoppas jag på en somrig fin helg, men för min egen del skulle det inte göra något alls om vi får traditionellt kallt finländskt midsommarväder. Återstår att se! 

Värre allergitider är på kommande men genom att verkligen försöka hålla mig lugn, träna smart, träna inomhus och pröva mig fram är målet att hålla igång tävlingssäsongen utan avbrott. Jag får fortsätta hålla mig på god fot med mina vänner nässprayen, ögondropparna och antihistaminen. Att redan ha fått uppleva två positiva överraskningar i form av jättepers på 3000 meter och troligt deltagande i lag-EM gör mig barnsligt förtjust. Glad midsommarvecka till er alla!

Kom till Karlsplan och upplev friidrottsstämning på hög nivå under midsommar!

Upp och ner, ner och upp

Det börjar vara ett tag sen jag skrivit ner mina tankar om vad som är på gång inom min idrott men jag verkar helt enkelt inte ha hunnit. Veckorna rusar fram säger många, och jag håller med.

Jag borde ha uppdaterat er efter mitt första lopp, 3000 meter vid Djurgården i Helsingfors den 25 maj. Men kanske hade jag då skrivit ner alltför många detaljer för jag svävade på moln där ett tag efter tävlingen. Orsak? Jag sprang personbästa med nästan 20 sekunder. Min önskan inför tävlingen var visserligan att springa personbästa, helst under 9.30. Min tanke har varit att jag någon gång i sommar ska ha möjlighet att springa 9.20. Att under loppet märka att det kändes ruskigt bra var mäktigt men det var ändå en stor överraskning och jag hade svårt att tro sluttiden när den visade 9.13,40! Hur var det ens möjligt, vi hade ju sprungit första och andra kilometern på 3.07 respektive 3.06. Inte konstigt att det var så kämpigt att hänga med Camilla Richardsson när hon skruvade upp farten de sista varven så att tredje kilometern gick på ca 3.00,5. Jag fick bara koncentrera mig på att hålla rygg och en sån fin draghjälp får man sällan.

Camilla, jag och Sara sprang alla personbästa på 3000m.

Jag gläds länge åt det loppet. Det är något euforiskt med att riktigt överraska sig själv positivt. Samma känsla har jag haft för alltför många år sen, t.ex. de gånger då jag sprang det som är mitt personbästa på 400, 800 och 1500 meter. Det är såna tillfällen jag minns bäst, inte segrar eller medaljer, utan att nå dit jag aldrig varit tidigare.

Fortsättningen efter den roliga inledningen har varit varierande. Upp och ner, nu hoppas jag det går från ner till upp. En vecka efter 3000-metersloppet tvingades jag avbryta en "mjölksyreträning" jag sett fram emot. Andningen fungerade inte alls och det tog fort stopp. Lyckligtvis fick jag samma dag hjälp att knäcka upp låsningar i både nacke och rygg, och efter några dagar fungerade andningen och jag kände igen den lätta löpningen igen.

Det uppstod ändå ett svårt beslut. Jag skulle missa elittävlingarna i Lahtis, men hade fått en chans att tävla på 1500 meter i tyska Regensburg två dagar senare, i söndags. Förutom att det sista hårda banpasset hade blivit till pannkaka (andningsbesvären gjorde det omöjligt att höja mjölksyran), såg gräspollenrapporten för Regensburg illa ut. Det hade dock utlovats en del regn, och en vecka innan tävlingen vågade jag mig trots allt på att beställa flygbiljetter och helt enkelt ta chansen.

Sista banpasset inför resan kändes riktigt bra och jag såg verkligen fram emot att tävla. Nu blev det tyvärr en rätt svag inledning. Löpningen var tung, både i benen och med andningen, och 800 meter in i loppet var jag rädd att det kunde komma att rasa ihop riktigt ordentligt. Jag hade lovat mig själv att kämpa in i det sista hur jag än ligger till i loppet och hur (illa) det än känns. Jag fortsatte därför arbeta intensivt med mina tröga ben och lyckades springa förbi några löpare sista varvet. Någon spurt var det dock inte tal om, det var med envist slit jag tog mig i mål.

Promenad mot hotellet efter loppet i Regensburg.

Så, vad ska jag då skylla på att klockan inte visade bättre än 4.21,79 i mål? Jag vet inte. Det kan vara många små orsaker; värmen den dagen (det var rätt många som underpresterade, jag var märkligt nog fyra i mål i ett relativt bra startfält), att gräspollennivån var hög och störde kroppen (men när andas man nu inte högt på 1500m?!), att jag nybörjarmässigt totalt missade starten och fick arbeta mig upp i fältet det första varvet (men jag rusade inte och fick ingen panik), att det blev ett småstökigt lopp med 19 deltagare (men vi fann våra platser så småningom) eller att jag helt enkelt hade en dålig dag (känns osannolikt med tanke på att träningsformen pekat uppåt).

Resultatlistan från Regensburg.

Hur som helst, trots besvikelse och en del ack och ve, var det en sak som var bättre med loppet än på hela förra sommaren: jag hade roligt. Jag gillade tävlingssituationen, hur trögt det än gick. Efter varje lopp förra sommaren låg jag vaken hela natten och grubblade. Nu var kvällen 26 grader varm och det fanns en vacker stad att upptäcka. Det är bara att ta nya tag och kapa någon sekund vid nästa tävling. Fortsätter jag så blir det bra till slut.

Donau.

En av alla gator i Altstadt, gamla stan, i Regensburg.

Regensburg Katedral

Idag tisdag ska jag få ta del av Paavo Nurmi Games i Åbo. Jag kommer inte att tävla och det känns lite märkligt att vara publik, inte deltagare. Fantastiskt duktiga idrottare är på plats och jag ser fram emot att för en gång skull hinna ta del av tävlingarna. Hoppas det kalla vädret inte hindrar människor från att uppleva idrott av hög standard på plats och ställe. Heja heja!

Tankar inför tävlingssommaren

Det blev en rolig helg i Pajulahti, även om jag kämpade lite med jetlag efter resan hem från Flagstaff. Det är inte särskilt konstigt att det inte går att somna om när man vaknar två på natten – klockan är fyra på eftermiddagen i Arizona då. Hur som helst, nu är sovrytmen någorlunda återställd. Förutom några fina gemensamma träningspass, hade vi under helgen i Pajulahti tid att umgås och diskutera allt möjligt vettigt och ovettigt.

Jag och Sara Kuivisto skålar efter ett väl genomfört banpass.

En hel del av medel- och långdistansarna var riktigt bra på gång och det kändes bra att träna när man just kommit ner från höghöjd och både kropp och andning fungerade bra. Det har varit fortsatt full rulle sedan jag kom hem, men jag trivs. Jag har påmints om att inte ta saker för givet. Jag har inlett ett nytt arbete som jag känner mig förväntansfull inför, jag har tränat på med full intensitet och jag har än så länge inte varit allergisk! Att kunna träna utan att kroppen strejkar har sin naturliga förklaring då gräspollennivån än så länge är obefintlig. Med värme borde pollennivåerna så småningom stiga, men jag hade planerat att ta en allergismäll redan när jag kom hem från utlandslägret. Av den orsaken hade jag inte prickat in några tävlingar förrän senare på sommaren.

 

Vi var en hel del nonametjejer på läger i Pajulahti!

Nu när våren varit kylig och kroppen fungerar, tar jag tillfället i akt och inleder en tidig tävlingssäsong. Chansen dyker upp vid Djurgården i Helsingfors på torsdag, där damernas 3000 meter ser ut att få många deltagare, dessutom med hög nationell nivå. Om benen och andningen fungerar är det därefter bara att köra vidare med något annat lopp.

Det känns superbt att grundplanen att invänta tävlingsdebuten grusas. Diskussionen bland friidrottarna både i Flagstaff och hemma i Finland har ofta handlat om när man börjar tävla var och jag har känt ett enormt sug att få hoppa på tävlingståget. Att det sker redan inom maj månad är toppen! Några häftiga resultat förväntar jag mig inte genast från början. Träningen har gått planenligt men precis som i vintras lär jag behöva några tävlingar innan jag börjar vänja mig vid rätt fart.

Jag ska ändå försöka lära mig av gamla misstag och helt enkelt ta det lugnt med träning och tävling, så långt det sen går att följa, när allergikänningarna är som värst. Det är klart, kommer FM emot deltar man oberoende små skavanker och problem. Om det däremot inte rör sig om otroligt viktiga tävlingar, borde jag i långa loppet vinna på att stå över och inte försöka plåga kroppen och göra den allt segare. Förra sommaren försökte och försökte jag trots att gräsallergin störde och det blev ju bara pannkaka av hela sommaren.

Det ska bli intressant att se hur väl jag lyckas med både allergi och tävlingsform i år. En sak som är säker är att kroppen kommer över allergisymptomen snabbare, och fungerar överlag bättre, om man låter bli att stressa och håller huvudet kallt. Lätt att säga, svårare att genomföra! Hur som helst är känslan inför sommarsäsongen positiv, förväntansfull och glad. På med spikskor och tävlingsnummer och iväg – det är det jag har tränat för.

Från Flagstaff till Pajulahti

Det känns trist att skriva men nu är det dags att åka hem från Flagstaff. På måndag kör vi ner till Phoenix och tisdag morgon bär det av till Finland. Den sista veckan har på flera sätt varit den bästa, samtidigt som allt inte gått helt problemfritt.

I början av veckan blev det varmare, vilket innebar att gräspollenmängden sköt i höjden. Även om jag är en erfaren gräsallergiker har jag inte känt av några symptom här tidigare under lägret, och därför var jag något fundersam över varför kroppen kändes så trög och trött i början av veckan. Steg ett av allergisymptomen brukar för min del vara en utmattad känsla och rinnande näsa, först därefter börjar näsa och ögon klia och det kan bli problem med andningen och stumma ben på träning. Till all lycka hade jag planerat in en kort lättare period måndag till onsdag (för att orka slutspurta de sista dagarna), vilket framför allt innebar att tisdagen inte innehöll någon intervallträning. 

Medvind på torsdagens träning.

Tack vare att jag tog det lugnare när kroppen troligen var som mest utsatt, kunde jag träna bra resten av veckan trots riktigt varmt väder och tidigare känningar i både näsa, andning och ben. Torsdagens tröskelpass kändes bättre än tidigare under lägret, och när det på lördagen var dags för ett banpass i ett varmt och blåsigt Sedona, fungerade kroppen och andningen, nästan till min förvåning, bättre än föregående veckor. Jag hade en plan B om kroppen inte skulle fungera, men jag kände mig stark i löpsteget och fick till ett bra träningspass! Samtidigt var det även denna gång fascinerade att se mästerskapslöpare köra hårda drag. Det är fint att se att topplöparna inte ter sig som omänskliga på något sätt – de ”bara” gör en målinriktad, klok och kontinuerlig träning och håller sig friska.

Barnsligt lycklig över att få smaka på karamellkanderat äpple i Sedona.

Veckans äventyr, förutom att efter lördagens löppass ta sig en titt på Sedonas pittoreska centrum, var att besöka Meteorkratern, eller Barringerkratern. En av de unika sakerna med kratern, förutom att den då bildats av ett meteoritnedslag, är att den är så välbevarad. Orsaken till detta tros vara den klimatförändring som var på gång för 50 000 år sen när meteoren slog till, och som har förvandlat området till öken.

Innan månlandningen tränade NASA:s astronauter i Meteorkratern.

Även om det känns lite tråkigt att träningslägret på höghöjd är slut, får jag hemkommen genast möjligheten att delta i nästa. Idrottsförbundet ordnar ett träningsläger för en grupp medel- och långdistansare i Pajulahti. Jag ser fram emot att göra några gemensamma träningar och höra hur andra idrottare har det. Jag hoppas bara att kroppen vänjer sig vid tidsomställningen så att jag inte går omkring som en zombie hela helgen. Åtminstone lär luften kännas lättare att andas än här uppe på 2000 meters höjd. Det blir alltså att slänga in reseväskan i bilen och ta en runda via Pajulahti innan det blir dags att åka hem till Vasa.

En av alla bra saker med Arizona: kaktusar!

Framsteg i Flagstaff och tur till Grand Canyon

Tiden går fort i Flagstaff, alldeles för fort. Jag antar att det inte beror på höghöjden utan att jag trivs bra här. Den andra hela träningsveckan kom igång betydligt bättre än hur den första veckan avslutades.  På tisdag sprang jag intervaller med tränare Jukka Keskisalo som vindskydd på cykel. Han är kanske inte det största vindskyddet man kan tänka sig men det blåser hårt här och det hjälpte att mellan varven hålla sig vid sidan av eller bakom cykeln.

Onsdagen innebar en återhämtande länk och sen en tur till nationalparken Grand Canyon. Det besöket har jag haft på listan över saker jag vill göra förutom att träna här. Jag har förstås sett bilder och hört om Grand Canyon men det har omöjligen gått att föreställa sig hur det känns att stå där och blicka ut över den enorma kanjonen. Jag har dessutom tänkt mig att man åker till en plats och sen bara står där och insuper omgivningen. Det var betydligt roligare och gemytligare än så, eftersom vi körde längs kanjonen (cirka 40 kilometer av kanjonens uppskattade längd på 450 kilometer) och stannade vid olika utkikspunkter.

En liten vattenpott där nere i kanjonen är kanske inte så liten ändå med tanke på att kanjonen ställvis är 1,6 kilometer djup! Vartefter man stannar vid olika ställen för att blicka ut över kanjonen ändrar den skepnad, och även hur solstrålarna vandrar längs kanjonen påverkar intrycket av den. Spänningen under resan består i att se alla vågade, nyfikna (ursäkta mig) galenpannor som går så nära kanten, och ut på klippblock, för att få bästa möjliga foton av både sig själva och kanjonen. Och visst, efter ett tag tappar man lite av självbevarelsedriften och vill själv också stå på kanten och kika ner.

 

Jag är väldigt bekväm med höga höjder.

På slutet av bilfärden längs kanjonens södra sida (South Rim) kör man genom en by där det bland annat finns pittoreska hotell, en liten tågstation och för den idrottsnördiga turisten även en löpbana (ojämnt grus men ändå)! Två älgar, eller den rätta svenskspråkiga benämningen torde vara vapitin, kom traskande över vägen och hade minsann ingen brådska att släppa fram bilar. Jag har förstått att de fina djuren både är en turistattraktion och ett problem.

 

Grand Canyon-turister: Camilla, Tuomo, Oona och jag.

Torsdagen innebar att jag gick och fyllde 30, men efter dagen i Grand Canyon valde jag att satsa på träning istället för firande. Under förmiddagen hoppade jag med när svenskarna hade tröskelpass, och jag var glad att få sällskap av en trevlig tjej som heter Sara. Mitt första tröskelpass på höghöjd hade jag gjort längs samma runda men då sprang jag 2 x 2 varv i saktare fart än vad jag nu sprang fyra varv. Skönt att se att man adapterat sig något till höjden och förhoppningsvis utvecklats.

På eftermiddagen sprang jag lite snabbhet på banan och kvällen bestod av en gemensam middag med de övriga finländarna här; Tuomo Salonen, Camilla Richardsson, Oona Kettunen, Robin Ryynänen (som åkte hem morgonen efter), samt Jukka Keskisalo. Dessutom har vi massören "Ventti" på plats, det är rena lyxen!

Fredag och lördag var kyligare dagar i Flagstaff men på lördag åkte vi ner till Sedona för ett löppass på bana. Efter det något misslyckade besöket en vecka tidigare var det med stor respekt jag tog mig an passet. Jag sprang 3 x 200 + 300 + 400 + 300 + 200 meter och serierna gick bara bättre och bättre. Pauserna var korta och min andning lät smått astmatiskt, men jag var inte enda med sådana problem, och huvudsaken var att kroppen kändes stark och benen fungerade.

 Söndagen innebär ett gympass och ett lugnt löppass. Jag har nu bara en dryg vecka kvar här på höghöjden innan det är dags att ta sig ner till Phoenix, och därefter flyga hem. Det kallare vädret vi hann ha i några dagar kommer att ändras till det bättre i och med att varma vindar blåser in från Phoenix (där har utlovats 35-40 grader varmt under veckan, vilket innebär 19-22 grader varmt här). Jag ska fortsätta träna bra, kolla in omgivningarna i Arizona, och njuta allt vad jag hinner innan verkligheten kallar. Hoppas alla har/haft en fin valborg!