Från Flagstaff till Pajulahti

Det känns trist att skriva men nu är det dags att åka hem från Flagstaff. På måndag kör vi ner till Phoenix och tisdag morgon bär det av till Finland. Den sista veckan har på flera sätt varit den bästa, samtidigt som allt inte gått helt problemfritt.

I början av veckan blev det varmare, vilket innebar att gräspollenmängden sköt i höjden. Även om jag är en erfaren gräsallergiker har jag inte känt av några symptom här tidigare under lägret, och därför var jag något fundersam över varför kroppen kändes så trög och trött i början av veckan. Steg ett av allergisymptomen brukar för min del vara en utmattad känsla och rinnande näsa, först därefter börjar näsa och ögon klia och det kan bli problem med andningen och stumma ben på träning. Till all lycka hade jag planerat in en kort lättare period måndag till onsdag (för att orka slutspurta de sista dagarna), vilket framför allt innebar att tisdagen inte innehöll någon intervallträning. 

Medvind på torsdagens träning.

Tack vare att jag tog det lugnare när kroppen troligen var som mest utsatt, kunde jag träna bra resten av veckan trots riktigt varmt väder och tidigare känningar i både näsa, andning och ben. Torsdagens tröskelpass kändes bättre än tidigare under lägret, och när det på lördagen var dags för ett banpass i ett varmt och blåsigt Sedona, fungerade kroppen och andningen, nästan till min förvåning, bättre än föregående veckor. Jag hade en plan B om kroppen inte skulle fungera, men jag kände mig stark i löpsteget och fick till ett bra träningspass! Samtidigt var det även denna gång fascinerade att se mästerskapslöpare köra hårda drag. Det är fint att se att topplöparna inte ter sig som omänskliga på något sätt – de ”bara” gör en målinriktad, klok och kontinuerlig träning och håller sig friska.

Barnsligt lycklig över att få smaka på karamellkanderat äpple i Sedona.

Veckans äventyr, förutom att efter lördagens löppass ta sig en titt på Sedonas pittoreska centrum, var att besöka Meteorkratern, eller Barringerkratern. En av de unika sakerna med kratern, förutom att den då bildats av ett meteoritnedslag, är att den är så välbevarad. Orsaken till detta tros vara den klimatförändring som var på gång för 50 000 år sen när meteoren slog till, och som har förvandlat området till öken.

Innan månlandningen tränade NASA:s astronauter i Meteorkratern.

Även om det känns lite tråkigt att träningslägret på höghöjd är slut, får jag hemkommen genast möjligheten att delta i nästa. Idrottsförbundet ordnar ett träningsläger för en grupp medel- och långdistansare i Pajulahti. Jag ser fram emot att göra några gemensamma träningar och höra hur andra idrottare har det. Jag hoppas bara att kroppen vänjer sig vid tidsomställningen så att jag inte går omkring som en zombie hela helgen. Åtminstone lär luften kännas lättare att andas än här uppe på 2000 meters höjd. Det blir alltså att slänga in reseväskan i bilen och ta en runda via Pajulahti innan det blir dags att åka hem till Vasa.

En av alla bra saker med Arizona: kaktusar!