Framsteg i Flagstaff och tur till Grand Canyon

Tiden går fort i Flagstaff, alldeles för fort. Jag antar att det inte beror på höghöjden utan att jag trivs bra här. Den andra hela träningsveckan kom igång betydligt bättre än hur den första veckan avslutades.  På tisdag sprang jag intervaller med tränare Jukka Keskisalo som vindskydd på cykel. Han är kanske inte det största vindskyddet man kan tänka sig men det blåser hårt här och det hjälpte att mellan varven hålla sig vid sidan av eller bakom cykeln.

Onsdagen innebar en återhämtande länk och sen en tur till nationalparken Grand Canyon. Det besöket har jag haft på listan över saker jag vill göra förutom att träna här. Jag har förstås sett bilder och hört om Grand Canyon men det har omöjligen gått att föreställa sig hur det känns att stå där och blicka ut över den enorma kanjonen. Jag har dessutom tänkt mig att man åker till en plats och sen bara står där och insuper omgivningen. Det var betydligt roligare och gemytligare än så, eftersom vi körde längs kanjonen (cirka 40 kilometer av kanjonens uppskattade längd på 450 kilometer) och stannade vid olika utkikspunkter.

En liten vattenpott där nere i kanjonen är kanske inte så liten ändå med tanke på att kanjonen ställvis är 1,6 kilometer djup! Vartefter man stannar vid olika ställen för att blicka ut över kanjonen ändrar den skepnad, och även hur solstrålarna vandrar längs kanjonen påverkar intrycket av den. Spänningen under resan består i att se alla vågade, nyfikna (ursäkta mig) galenpannor som går så nära kanten, och ut på klippblock, för att få bästa möjliga foton av både sig själva och kanjonen. Och visst, efter ett tag tappar man lite av självbevarelsedriften och vill själv också stå på kanten och kika ner.

 

Jag är väldigt bekväm med höga höjder.

På slutet av bilfärden längs kanjonens södra sida (South Rim) kör man genom en by där det bland annat finns pittoreska hotell, en liten tågstation och för den idrottsnördiga turisten även en löpbana (ojämnt grus men ändå)! Två älgar, eller den rätta svenskspråkiga benämningen torde vara vapitin, kom traskande över vägen och hade minsann ingen brådska att släppa fram bilar. Jag har förstått att de fina djuren både är en turistattraktion och ett problem.

 

Grand Canyon-turister: Camilla, Tuomo, Oona och jag.

Torsdagen innebar att jag gick och fyllde 30, men efter dagen i Grand Canyon valde jag att satsa på träning istället för firande. Under förmiddagen hoppade jag med när svenskarna hade tröskelpass, och jag var glad att få sällskap av en trevlig tjej som heter Sara. Mitt första tröskelpass på höghöjd hade jag gjort längs samma runda men då sprang jag 2 x 2 varv i saktare fart än vad jag nu sprang fyra varv. Skönt att se att man adapterat sig något till höjden och förhoppningsvis utvecklats.

På eftermiddagen sprang jag lite snabbhet på banan och kvällen bestod av en gemensam middag med de övriga finländarna här; Tuomo Salonen, Camilla Richardsson, Oona Kettunen, Robin Ryynänen (som åkte hem morgonen efter), samt Jukka Keskisalo. Dessutom har vi massören "Ventti" på plats, det är rena lyxen!

Fredag och lördag var kyligare dagar i Flagstaff men på lördag åkte vi ner till Sedona för ett löppass på bana. Efter det något misslyckade besöket en vecka tidigare var det med stor respekt jag tog mig an passet. Jag sprang 3 x 200 + 300 + 400 + 300 + 200 meter och serierna gick bara bättre och bättre. Pauserna var korta och min andning lät smått astmatiskt, men jag var inte enda med sådana problem, och huvudsaken var att kroppen kändes stark och benen fungerade.

 Söndagen innebär ett gympass och ett lugnt löppass. Jag har nu bara en dryg vecka kvar här på höghöjden innan det är dags att ta sig ner till Phoenix, och därefter flyga hem. Det kallare vädret vi hann ha i några dagar kommer att ändras till det bättre i och med att varma vindar blåser in från Phoenix (där har utlovats 35-40 grader varmt under veckan, vilket innebär 19-22 grader varmt här). Jag ska fortsätta träna bra, kolla in omgivningarna i Arizona, och njuta allt vad jag hinner innan verkligheten kallar. Hoppas alla har/haft en fin valborg!