Upp och ner, ner och upp

Det börjar vara ett tag sen jag skrivit ner mina tankar om vad som är på gång inom min idrott men jag verkar helt enkelt inte ha hunnit. Veckorna rusar fram säger många, och jag håller med.

Jag borde ha uppdaterat er efter mitt första lopp, 3000 meter vid Djurgården i Helsingfors den 25 maj. Men kanske hade jag då skrivit ner alltför många detaljer för jag svävade på moln där ett tag efter tävlingen. Orsak? Jag sprang personbästa med nästan 20 sekunder. Min önskan inför tävlingen var visserligan att springa personbästa, helst under 9.30. Min tanke har varit att jag någon gång i sommar ska ha möjlighet att springa 9.20. Att under loppet märka att det kändes ruskigt bra var mäktigt men det var ändå en stor överraskning och jag hade svårt att tro sluttiden när den visade 9.13,40! Hur var det ens möjligt, vi hade ju sprungit första och andra kilometern på 3.07 respektive 3.06. Inte konstigt att det var så kämpigt att hänga med Camilla Richardsson när hon skruvade upp farten de sista varven så att tredje kilometern gick på ca 3.00,5. Jag fick bara koncentrera mig på att hålla rygg och en sån fin draghjälp får man sällan.

Camilla, jag och Sara sprang alla personbästa på 3000m.

Jag gläds länge åt det loppet. Det är något euforiskt med att riktigt överraska sig själv positivt. Samma känsla har jag haft för alltför många år sen, t.ex. de gånger då jag sprang det som är mitt personbästa på 400, 800 och 1500 meter. Det är såna tillfällen jag minns bäst, inte segrar eller medaljer, utan att nå dit jag aldrig varit tidigare.

Fortsättningen efter den roliga inledningen har varit varierande. Upp och ner, nu hoppas jag det går från ner till upp. En vecka efter 3000-metersloppet tvingades jag avbryta en "mjölksyreträning" jag sett fram emot. Andningen fungerade inte alls och det tog fort stopp. Lyckligtvis fick jag samma dag hjälp att knäcka upp låsningar i både nacke och rygg, och efter några dagar fungerade andningen och jag kände igen den lätta löpningen igen.

Det uppstod ändå ett svårt beslut. Jag skulle missa elittävlingarna i Lahtis, men hade fått en chans att tävla på 1500 meter i tyska Regensburg två dagar senare, i söndags. Förutom att det sista hårda banpasset hade blivit till pannkaka (andningsbesvären gjorde det omöjligt att höja mjölksyran), såg gräspollenrapporten för Regensburg illa ut. Det hade dock utlovats en del regn, och en vecka innan tävlingen vågade jag mig trots allt på att beställa flygbiljetter och helt enkelt ta chansen.

Sista banpasset inför resan kändes riktigt bra och jag såg verkligen fram emot att tävla. Nu blev det tyvärr en rätt svag inledning. Löpningen var tung, både i benen och med andningen, och 800 meter in i loppet var jag rädd att det kunde komma att rasa ihop riktigt ordentligt. Jag hade lovat mig själv att kämpa in i det sista hur jag än ligger till i loppet och hur (illa) det än känns. Jag fortsatte därför arbeta intensivt med mina tröga ben och lyckades springa förbi några löpare sista varvet. Någon spurt var det dock inte tal om, det var med envist slit jag tog mig i mål.

Promenad mot hotellet efter loppet i Regensburg.

Så, vad ska jag då skylla på att klockan inte visade bättre än 4.21,79 i mål? Jag vet inte. Det kan vara många små orsaker; värmen den dagen (det var rätt många som underpresterade, jag var märkligt nog fyra i mål i ett relativt bra startfält), att gräspollennivån var hög och störde kroppen (men när andas man nu inte högt på 1500m?!), att jag nybörjarmässigt totalt missade starten och fick arbeta mig upp i fältet det första varvet (men jag rusade inte och fick ingen panik), att det blev ett småstökigt lopp med 19 deltagare (men vi fann våra platser så småningom) eller att jag helt enkelt hade en dålig dag (känns osannolikt med tanke på att träningsformen pekat uppåt).

Resultatlistan från Regensburg.

Hur som helst, trots besvikelse och en del ack och ve, var det en sak som var bättre med loppet än på hela förra sommaren: jag hade roligt. Jag gillade tävlingssituationen, hur trögt det än gick. Efter varje lopp förra sommaren låg jag vaken hela natten och grubblade. Nu var kvällen 26 grader varm och det fanns en vacker stad att upptäcka. Det är bara att ta nya tag och kapa någon sekund vid nästa tävling. Fortsätter jag så blir det bra till slut.

Donau.

En av alla gator i Altstadt, gamla stan, i Regensburg.

Regensburg Katedral

Idag tisdag ska jag få ta del av Paavo Nurmi Games i Åbo. Jag kommer inte att tävla och det känns lite märkligt att vara publik, inte deltagare. Fantastiskt duktiga idrottare är på plats och jag ser fram emot att för en gång skull hinna ta del av tävlingarna. Hoppas det kalla vädret inte hindrar människor från att uppleva idrott av hög standard på plats och ställe. Heja heja!