Kalevaspelen följt av sommarflunssa

Finska mästerskapen i friidrott, det vill säga Kalevaspelen, är över för detta år. Tävlingarna i Seinäjoki var lyckade på många sätt och även om jag hade hoppats på betydligt piggare ben och löpning var det inget fel på mina slutplaceringar. Efter en rätt trög start på 1500 meter försökte jag säkra en medalj och lyckades ta mig i mål som tredje. Bronset värmde men jag hoppades på ett till när jag beslutade att ta mig an en för mig ny sträcka: 5000 meter.

5000 meter, kan tänka mig att testa flera gånger.

Kristiina Mäki och Camilla Richardsson växeldrog och rymde genast iväg från oss andra medan vi i andra klungan inledde rätt försiktigt med en första kilometer på över 3.25. Saara Nikander gick upp och drog och efter flera varv i motvinden på bortre långsidan gav hon över uppdraget åt mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av löpningen.

Jag kan verkligen inte påstå att kroppen fungerade som i början av säsongen, och om det då var gräsallergin eller vad annat som helst som bråkade, vågade jag iallafall inte ta i för hårt utan litade på att spurten skulle lossna på slutet. FM är en av de få tävlingar under sommaren då man tävlar för placering, inte för egen sluttid. Efter ett tag kom jag loss och fick springa in i mål som tredje. Två lopp, två brons och en rolig helg i Seinäjoki bland vänner och bekanta blev därmed slutresultatet för min del.

Prisutdelning 1500 meter.

Under FM-helgen bråkade halsen något och jag la det på gräsallergikontot, där de flesta fysiska problemen under sommaren brukar placeras. Någon dag efter tävlingarna tvingades jag dock inse att det var en sommarflunssa jag drabbats av. Jag kan inte komma på att jag skulle ha varit med om en rejäl sommarförkylning tidigare, men nu har jag fått testa även på det.

Det tråkiga med förkylning och stegring är, förutom det uppenbara problemet med trötthet och stadig konsumtion av näsdukar och halstabletter, att det lätt skapar en frustration över träning och formen och kommande tävlingar. Jag är inne på min fjärde vilodag och skulle helst vilja få igång träningen igen. Nästa tävling är onsdagen den 9 augusti i Watford, England, och det känns trist att åka utomlands och tävla om inte förberedelserna varit de bästa. Samtidigt kan en lugn vecka så småningom innebära pigga ben! Jag väljer ändå att ta ner förväntningarna inför ett av de lopp jag tidigare hade tänkt mig skulle höra till säsongens starkaste på 1500 meter. Nu blir det att gå in i tävlingen avslappnad och förhoppningsvis med stigande form.

Bortkastad blir inte Englandresan hur det än går i tävlingen. Jag får ju igång tävlandet igen, och jag kommer dessutom att få vara publik och inte i vilken tävling som helst. Jag kommer att besöka VM-tävlingarna i flera omgångar och bara en sån sak kommer säkert att ge mig en mental kick inför slutet av säsongen.

Nu ska jag framför allt se till att skaka av mig den här onödiga förkylningen. En positiv sak med att inte springa är att min onda fot, som beror på haglunds häl-syndrom, nu lär lugna ner sig. Att inte få springa skapar också extra motivation till de kommande veckornas friidrottande och det kan därför bli en extra rolig slutsäsong! Den här säsongen känns som en berg- och dalbana, vilket råkar vara min favoritattraktion vid nöjesparkerna. Det är bara att hänga kvar och vänta på de mest spännande partierna.