Tankar inför tävlingssommaren

Det blev en rolig helg i Pajulahti, även om jag kämpade lite med jetlag efter resan hem från Flagstaff. Det är inte särskilt konstigt att det inte går att somna om när man vaknar två på natten – klockan är fyra på eftermiddagen i Arizona då. Hur som helst, nu är sovrytmen någorlunda återställd. Förutom några fina gemensamma träningspass, hade vi under helgen i Pajulahti tid att umgås och diskutera allt möjligt vettigt och ovettigt.

Jag och Sara Kuivisto skålar efter ett väl genomfört banpass.

En hel del av medel- och långdistansarna var riktigt bra på gång och det kändes bra att träna när man just kommit ner från höghöjd och både kropp och andning fungerade bra. Det har varit fortsatt full rulle sedan jag kom hem, men jag trivs. Jag har påmints om att inte ta saker för givet. Jag har inlett ett nytt arbete som jag känner mig förväntansfull inför, jag har tränat på med full intensitet och jag har än så länge inte varit allergisk! Att kunna träna utan att kroppen strejkar har sin naturliga förklaring då gräspollennivån än så länge är obefintlig. Med värme borde pollennivåerna så småningom stiga, men jag hade planerat att ta en allergismäll redan när jag kom hem från utlandslägret. Av den orsaken hade jag inte prickat in några tävlingar förrän senare på sommaren.

 

Vi var en hel del nonametjejer på läger i Pajulahti!

Nu när våren varit kylig och kroppen fungerar, tar jag tillfället i akt och inleder en tidig tävlingssäsong. Chansen dyker upp vid Djurgården i Helsingfors på torsdag, där damernas 3000 meter ser ut att få många deltagare, dessutom med hög nationell nivå. Om benen och andningen fungerar är det därefter bara att köra vidare med något annat lopp.

Det känns superbt att grundplanen att invänta tävlingsdebuten grusas. Diskussionen bland friidrottarna både i Flagstaff och hemma i Finland har ofta handlat om när man börjar tävla var och jag har känt ett enormt sug att få hoppa på tävlingståget. Att det sker redan inom maj månad är toppen! Några häftiga resultat förväntar jag mig inte genast från början. Träningen har gått planenligt men precis som i vintras lär jag behöva några tävlingar innan jag börjar vänja mig vid rätt fart.

Jag ska ändå försöka lära mig av gamla misstag och helt enkelt ta det lugnt med träning och tävling, så långt det sen går att följa, när allergikänningarna är som värst. Det är klart, kommer FM emot deltar man oberoende små skavanker och problem. Om det däremot inte rör sig om otroligt viktiga tävlingar, borde jag i långa loppet vinna på att stå över och inte försöka plåga kroppen och göra den allt segare. Förra sommaren försökte och försökte jag trots att gräsallergin störde och det blev ju bara pannkaka av hela sommaren.

Det ska bli intressant att se hur väl jag lyckas med både allergi och tävlingsform i år. En sak som är säker är att kroppen kommer över allergisymptomen snabbare, och fungerar överlag bättre, om man låter bli att stressa och håller huvudet kallt. Lätt att säga, svårare att genomföra! Hur som helst är känslan inför sommarsäsongen positiv, förväntansfull och glad. På med spikskor och tävlingsnummer och iväg – det är det jag har tränat för.