Om en regnig dag och fascinerande friidrott

Ojoj vad det är svårt med idrott ibland, oberoende av nivå. Efter FM slog en rejäl förkylning till för min del och efter att ha vilat mig igenom den, tyckte jag att de två första lätta passen kändes bättre än förväntat. Efter några träningar till var kroppen däremot helt i lås – benen stumma och sega, andningen besvärlig. Det var svårt att överhuvudtaget ta sig fram under vanlig distanslöpning, och inte heller snabbhet eller något annat gick att göra normalt. Det kändes som det brukar när gräsallergin bråkar som mest.

En vecka senare hade jag avbrutna träningspass till trots börjat få ordning på benen igen. De kändes piggare! Men något problematiskt kvarstod med lungorna, och när jag försökte hålla upp lite fart på bana höll det ungefär 200 meter innan andtäppa gjorde det svårt att fortsätta. Tack vare långa pauser kunde jag springa iväg igen men det bådade inte gott med tanke på kommande tävling någon dag senare.

Hann testa alla möjliga sittplatser på stadion, från rad 6 till över 60.

Tävlingen på 1500 meter gick av stapeln i  ett blåsigt och regnigt Watford utanför England, samma kväll som Camilla Richardsson sprang försöken i VM på 3000 meter hinder. Jag hade varit på plats och tittat på VM-tävlingarna flera kvällar och stämningen var för det mesta alldeles fantastisk. Den här kvällen var knappast något undantag men för egen del radades dåliga nyheter upp på rad.

Först sprang jag min egen tävling och det fungerade precis som på träning: i 200 meter. Även om farten var rätt efter 200 meter och jag låg trea med haren inräknad, var min placering i det stora startfältet sist innan vi nått 500 meter. Då kan man börja prata om att bli omsprungen! Men när det inte går att andas ordentligt är det svårt att få benen att röra sig framåt i rätt tempo. Det känns som att trampa vatten och man arbetar på ett onaturligt vis. I mål kom jag dock, på en fantastiskt medioker tid räknat från mitt personbästa men det hade känts så pass illa att tiden inte spelade någon roll. Däremot gjorde problemen jag nu ännu tampas med mig förstås ledsen.

Den sena kvällen fortsatte med beskedet att svenska Lovisa Lindh inte kommer att kunna delta i VM på 800 meter. Och på natten tittade jag på Camillas lopp, som grusades av en skada redan i början av tävlingen. Min sambo kunde dessutom inte starta alls i Watford. Det krävdes lite glömska och fantasi för att kunna le en sådan kväll. Följande dag blev dock ljusare. Regnet förbyttes till uppehåll och varmare väder. Jag fick gå omkring i en löjligt stor bokaffär. Norska Hedda Hynne tog sig vidare till semifinal på 800 meter i VM.

En del av fascinationen med idrotten är att den sällan är förutsägbar. Man kan inte veta när säsongen börjar vad allt man ska hinna gå igenom. Jag inledde sommaren med ett lopp på 3000 meter där jag överträffade alla mina förväntningar och sprang cirka 20 sekunder hårdare än någonsin tidigare. Den där regniga kvällen i Watford sprang jag istället nästan 20 sekunder saktare än vad jag gjort på 1500 meter tidigare i sommar. Tvära kast!

Hejsar på Anne-Mari Hyryläinen i damernas maraton.

Glad guldmedaljör, vad annars!

Simpson sprang smart på damernas 1500 meter och knep silver!

Blev glad att se McLeod vinna 110 meter häck.

Då Bolt just tagit brons på 100 meter är ljudnivån på stadion högre än hög.

Det känns ohyggligt trist att stå över SFI-mästerskapen i Borgå. Det känns också irriterande att träna när det inte fungerar. Men svängningen kan ske snabbt och jag hoppas och tror på en vändning än i sommar för tävla det vill jag! Bara att bänka sig i VM-soffan och glädjas för de som bjuder på riktig friidrottsshow, oberoende av hur det går.