Höga höjder och mycket flås

Efter Flagstafflägrets andra, och första hela, vecka kan jag konstatera att träningen på höghöjd är en något ojämnare upplevelse än träning nere vid havet. Jag fick en start över förväntan, följd av några dagar med obehagliga länkar som jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig igenom. Sen började det flyta på igen och mina två tröskelpass med en backträning där emellan gick som de skulle. Känslan var okej, puls- och laktatnivån tillräckligt låg.

Lumberjack stadium i Flagstaff.

Det var med positiv och förväntansfull känsla jag åkte ner till Sedona för ett banpass på lägre höjd. Jag hade hört att det inte blir lätt i Sedona heller – trots lägre höjd (Flagstaff ligger cirka 2100 meter över havet, Sedona cirka 1300 meter) lär man inte få massvis med nytta av det eftersom man kommer körande ner och genast sätter igång med träningen, plus att det kan vara stekande varmt på banan. Idrottsplanen var sannerligen het denna dag. Banan fylldes av svenskar, norrmän, danskar, kanadensare, britter och finländare förstås.

Mitt pass gick inte särskilt bra. Jag hade redan på min första 600 meter problem med andningen. Ytlig andning gjorde benen rätt oanvändbara efter drygt hundra meter och efter det kändes det som att jag stampade på stället istället för att ta mig framåt. Efter tre drag kortade jag ner längden till 500 meter men skadan var redan skedd och det hjälpte föga. En rejäl paus med lite jogg och byte till spikskor, gav mig nya krafter att försöka mig på fem gånger 300 meter. Det gick nu lite bättre eftersom sträckan var betydligt kortare. Det kändes ändå inte som att jag lyckades skjuta ifrån normalt och kämpa mot trötthet, utan löpningen var fortsatt tam. Laktatet steg inte högre än till 7,9 trots försöket att ta i ordentligt, och det innebar att det var andning och syreupptagning som var problemet.

 

Fick svalka av mig vid Slide Rock på väg hem från Sedona.

Det som irriterade mig var att jag hade misslyckats med mitt första hårda pass. Det som i ju för sig var bra var att kroppen inte reagerade negativt efteråt – det kändes bara som att jag inte fått ut något av träningen. Men så här kan det vara med träning, det kan inte alltid gå som man tänkt sig och nästa vecka får jag göra ett nytt försök i Sedona. Veckan har trots en besvikelse till banträning innehållit lyckade länkar, tröskelpass, backträning, styrketräning och fart på bana i Flagstaff.

Snabbhet i Flagstaff just innan solen går ner.

Vägen ner till Sedona är för övrigt otroligt vacker. Det verkar som att man stöter på kanjoner både till höger och vänster både här och där i Arizona. På fredagen spenderade vi eftermiddagen på vägarna med sikte på Antelope Canyon (den lägre av de två turistmålen) och därefter Horseshoe Bend, där man med risk för svindel kan blicka 300 meter ner över Coloradofloden, som formar en hästskosväng innan den flyter vidare. Att gå inne i den smala och djupa kanjonen Antelope, med sina svängiga väggar som ställvis lyses upp av solstrålarna, var mer än väl värt resan.

 

Går omkring i Antelope Canyon.

Antelope Canyon.

Höjdrädd vid Horseshoe Bend.

Veckans 11 träningspass och 123 löpkilometer avslutades på söndagen med massage. Jag känner mig taggad och redo för den tredje veckan i Flagstaff. Jag ska ha revansch på Sedona, träna effektiva pass både med finländska och svenska medeldistanslöpare (jag ska åtminstone försöka hänga med), njuta av solskenet och förhoppningsvis besöka Grand Canyon. Det är bara att gilla läget!

Oona, jag och Camilla innan träning i Buffalo Park.