Taggar ner

Det blev en idrottsrik helg som bänkidrottare, eller snarare soffidrottare. Förutom att slänga ett öga på boboll och korgboll (jestas vad spännande!), satt jag spänd framför tv:n och den traditionella landskampen mellan Finland och Sverige. Det var ju inga glada poängbesked för Finlands del men det fanns trots det många fina och spännande fajter att ta del av.

Mitt eget idrottande har verkligen förpassats till bakgrunden. Jag väntar på att problemen med magkatarren ska lugna ner sig och jag har märkt en liten förbättring i vardagen men är inte direkt i löpskick, oberoende av fart och längd på ansträngning. Det spelar förstås ingen roll om jag kan springa eller inte nu, men det finns en orsak att hoppas på en snabb förbättring denna vecka.

På lördag ska jag nämligen få delta i ett lopp på 10 kilometer i Prag. Det är en 30-årspresent att besöka Prag och tanken att i samma veva få köra ett kvällslopp är fin. Nu lutar det mot att jag får försöka kämpa mot tävlingslusten och bara jogga igenom loppet, men det där sköter väl sig själv?

Det blir också en annan idrottslig upplevelse den här månaden. IK Falken deltar i SFI-seriefinalen i Mariehamn och om jag bara är någorlunda frisk och kry vill jag gärna hänga med och tävla på bana en sista gång för i år.

Bara jag blir helt frisk nu, ser jag verkligen fram emot hösten och mitt "nya liv" som ju egentligen inte är så nytt, utan fortsätter i samma lunk med arbete och en del löpning. Den största skillnaden är kanske i planering - att inte planera dagen utifrån vad jag ska träna när och varför. Istället får jag ta det lite som det kommer och det känns fantastiskt avslappnade!

Snopet slut på säsongen

Jag har kämpat en hel del med hälsan och idrotten de senaste veckorna. Det som började med en rejäl förkylning för fem veckor sen, har fortsatt plåga mig på sitt eget lilla sätt. Jag har haft svårt med andningen vid all sorts fysisk aktivitet och jag har också känt av smärta i bröstet - eller lungorna som jag själv upplevt det.

Eftersom landskampen mellan Finland och Sverige närmade sig och jag inte hade fått någon ordning alls på andningen och lungorna, blev valet att kicka in en två veckor lång antibiotikakur som skulle bita på det mesta som har med infektioner i lungorna att göra. Efter en vecka kändes läget egentligen sämre och jag besökte därför en lungläkare för några dagar sedan.

1500 meter i landskampen.

Aldrig känner jag mig så frisk som när jag sitter vid läkaren och till min lättnad visade alla prover att jag de facto var frisk och kry. Däremot ansåg läkaren utifrån de frågor hon ställde att mitt problem inte handlar om lungorna utan magen. Det rör sig troligen om refluxproblem, vilket även kan ge astmatiska symptom vid ansträngning. Gammal hederlig magkatarr, något helt nytt för mig! Inte konstigt att antibiotikakuren gett svaga resultat, jag borde nu behandla magen och inte lungorna.

400 meter i landskampen 2008. Foto: Daniel Byskata.

Efter många veckor av obehag inte bara under träning utan också annars, hade jag släppt tankarna på att tävla och ville framför allt bara bli frisk. När jag fått medicin mot halsbränna och tagit det lugnt med träningen i några dagar valde jag ändå att ge löpningen en sista chans inför möjligheten att få vara med i Finland-Sverige - landskampen. Tyvärr var det ett klart misslyckat försök under dagens träning och jag får konstatera att säsongen, och den fulla satsningen på idrott, är över.

Koncentrerad år 2016.

Snopet är det förstås, att det aldrig blev någon slutsäsong. Men under det som borde vara lätta löppass men som känts alltför tunga och svåra, har jag tröstat mig med att vad jag än har för problem kommer det också att gå om, och jag kommer att få springa när det känns bra igen. Och som jag ska njuta då! Det är så befriande att springa när det bara flyter på, och efter veckor av frustration kan det vara på sin plats med en liten paus tills hälsan är som den ska igen.

Jag kommer säkert hitta nån anldening att återkomma men nu ska jag framför allt lugna ner mig och kurera mig själv. Kom ihåg att heja på Finland i helgens landskamp. Det är en fantastisk och unik tävling för både idrottare och publik!

Om en regnig dag och fascinerande friidrott

Ojoj vad det är svårt med idrott ibland, oberoende av nivå. Efter FM slog en rejäl förkylning till för min del och efter att ha vilat mig igenom den, tyckte jag att de två första lätta passen kändes bättre än förväntat. Efter några träningar till var kroppen däremot helt i lås – benen stumma och sega, andningen besvärlig. Det var svårt att överhuvudtaget ta sig fram under vanlig distanslöpning, och inte heller snabbhet eller något annat gick att göra normalt. Det kändes som det brukar när gräsallergin bråkar som mest.

En vecka senare hade jag avbrutna träningspass till trots börjat få ordning på benen igen. De kändes piggare! Men något problematiskt kvarstod med lungorna, och när jag försökte hålla upp lite fart på bana höll det ungefär 200 meter innan andtäppa gjorde det svårt att fortsätta. Tack vare långa pauser kunde jag springa iväg igen men det bådade inte gott med tanke på kommande tävling någon dag senare.

Hann testa alla möjliga sittplatser på stadion, från rad 6 till över 60.

Tävlingen på 1500 meter gick av stapeln i  ett blåsigt och regnigt Watford utanför England, samma kväll som Camilla Richardsson sprang försöken i VM på 3000 meter hinder. Jag hade varit på plats och tittat på VM-tävlingarna flera kvällar och stämningen var för det mesta alldeles fantastisk. Den här kvällen var knappast något undantag men för egen del radades dåliga nyheter upp på rad.

Först sprang jag min egen tävling och det fungerade precis som på träning: i 200 meter. Även om farten var rätt efter 200 meter och jag låg trea med haren inräknad, var min placering i det stora startfältet sist innan vi nått 500 meter. Då kan man börja prata om att bli omsprungen! Men när det inte går att andas ordentligt är det svårt att få benen att röra sig framåt i rätt tempo. Det känns som att trampa vatten och man arbetar på ett onaturligt vis. I mål kom jag dock, på en fantastiskt medioker tid räknat från mitt personbästa men det hade känts så pass illa att tiden inte spelade någon roll. Däremot gjorde problemen jag nu ännu tampas med mig förstås ledsen.

Den sena kvällen fortsatte med beskedet att svenska Lovisa Lindh inte kommer att kunna delta i VM på 800 meter. Och på natten tittade jag på Camillas lopp, som grusades av en skada redan i början av tävlingen. Min sambo kunde dessutom inte starta alls i Watford. Det krävdes lite glömska och fantasi för att kunna le en sådan kväll. Följande dag blev dock ljusare. Regnet förbyttes till uppehåll och varmare väder. Jag fick gå omkring i en löjligt stor bokaffär. Norska Hedda Hynne tog sig vidare till semifinal på 800 meter i VM.

En del av fascinationen med idrotten är att den sällan är förutsägbar. Man kan inte veta när säsongen börjar vad allt man ska hinna gå igenom. Jag inledde sommaren med ett lopp på 3000 meter där jag överträffade alla mina förväntningar och sprang cirka 20 sekunder hårdare än någonsin tidigare. Den där regniga kvällen i Watford sprang jag istället nästan 20 sekunder saktare än vad jag gjort på 1500 meter tidigare i sommar. Tvära kast!

Hejsar på Anne-Mari Hyryläinen i damernas maraton.

Glad guldmedaljör, vad annars!

Simpson sprang smart på damernas 1500 meter och knep silver!

Blev glad att se McLeod vinna 110 meter häck.

Då Bolt just tagit brons på 100 meter är ljudnivån på stadion högre än hög.

Det känns ohyggligt trist att stå över SFI-mästerskapen i Borgå. Det känns också irriterande att träna när det inte fungerar. Men svängningen kan ske snabbt och jag hoppas och tror på en vändning än i sommar för tävla det vill jag! Bara att bänka sig i VM-soffan och glädjas för de som bjuder på riktig friidrottsshow, oberoende av hur det går.

Kalevaspelen följt av sommarflunssa

Finska mästerskapen i friidrott, det vill säga Kalevaspelen, är över för detta år. Tävlingarna i Seinäjoki var lyckade på många sätt och även om jag hade hoppats på betydligt piggare ben och löpning var det inget fel på mina slutplaceringar. Efter en rätt trög start på 1500 meter försökte jag säkra en medalj och lyckades ta mig i mål som tredje. Bronset värmde men jag hoppades på ett till när jag beslutade att ta mig an en för mig ny sträcka: 5000 meter.

5000 meter, kan tänka mig att testa flera gånger.

Kristiina Mäki och Camilla Richardsson växeldrog och rymde genast iväg från oss andra medan vi i andra klungan inledde rätt försiktigt med en första kilometer på över 3.25. Saara Nikander gick upp och drog och efter flera varv i motvinden på bortre långsidan gav hon över uppdraget åt mig. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig av löpningen.

Jag kan verkligen inte påstå att kroppen fungerade som i början av säsongen, och om det då var gräsallergin eller vad annat som helst som bråkade, vågade jag iallafall inte ta i för hårt utan litade på att spurten skulle lossna på slutet. FM är en av de få tävlingar under sommaren då man tävlar för placering, inte för egen sluttid. Efter ett tag kom jag loss och fick springa in i mål som tredje. Två lopp, två brons och en rolig helg i Seinäjoki bland vänner och bekanta blev därmed slutresultatet för min del.

Prisutdelning 1500 meter.

Under FM-helgen bråkade halsen något och jag la det på gräsallergikontot, där de flesta fysiska problemen under sommaren brukar placeras. Någon dag efter tävlingarna tvingades jag dock inse att det var en sommarflunssa jag drabbats av. Jag kan inte komma på att jag skulle ha varit med om en rejäl sommarförkylning tidigare, men nu har jag fått testa även på det.

Det tråkiga med förkylning och stegring är, förutom det uppenbara problemet med trötthet och stadig konsumtion av näsdukar och halstabletter, att det lätt skapar en frustration över träning och formen och kommande tävlingar. Jag är inne på min fjärde vilodag och skulle helst vilja få igång träningen igen. Nästa tävling är onsdagen den 9 augusti i Watford, England, och det känns trist att åka utomlands och tävla om inte förberedelserna varit de bästa. Samtidigt kan en lugn vecka så småningom innebära pigga ben! Jag väljer ändå att ta ner förväntningarna inför ett av de lopp jag tidigare hade tänkt mig skulle höra till säsongens starkaste på 1500 meter. Nu blir det att gå in i tävlingen avslappnad och förhoppningsvis med stigande form.

Bortkastad blir inte Englandresan hur det än går i tävlingen. Jag får ju igång tävlandet igen, och jag kommer dessutom att få vara publik och inte i vilken tävling som helst. Jag kommer att besöka VM-tävlingarna i flera omgångar och bara en sån sak kommer säkert att ge mig en mental kick inför slutet av säsongen.

Nu ska jag framför allt se till att skaka av mig den här onödiga förkylningen. En positiv sak med att inte springa är att min onda fot, som beror på haglunds häl-syndrom, nu lär lugna ner sig. Att inte få springa skapar också extra motivation till de kommande veckornas friidrottande och det kan därför bli en extra rolig slutsäsong! Den här säsongen känns som en berg- och dalbana, vilket råkar vara min favoritattraktion vid nöjesparkerna. Det är bara att hänga kvar och vänta på de mest spännande partierna.

En myggfri vecka i Lappland

En vecka har gått sedan jag klev ur tåget i Rovaniemi. Vädret har varit mycket varierande - regnskurar har varvats med värme och blåst. Även om gräspollennivå har visat sig ligga på medelnivå i rapporterna har jag svårt att tro att de reglebundna regnskurarna inte skulle ha rensat luften. En förmiddag sprang jag i 23 graders värme, och samma eftermiddag var det 13 grader och duggregn. Tvära kast som passat mig ypperligt.

Träningen har gått bättre än vad jag vågade förvänta mig innan jag åkte hit. Speciellt de viktiga banpassen har gått finemang och det gör det förstås extra roligt att åka iväg till helgens FM-tävlingar i Seinäjoki. Kalevaspelen är alltid en av sommarens huvudtävlingar och det ska bli kul att se vad man går för detta år!

Rovaniemi med omgivning är vackert; mycket vatten (Kemi älv), ren natur, kuperad terräng och en lugn stämning. Även om jag inte gjort några häftiga upptäcktsfärder har jag hunnit se till en del turister. Jag bor i Ounasvaara och studerar omgivningen när jag cyklar till idrottsplanen i Saarenkylä eller är på länk längs strandpromenaden. Här finns fina hus och en ansenlig skara som motionerar längs de många cykelvägarna (går, cyklar, löper, rullskidar).

Det har varit en givande vecka som främst bestått av träning, lite arbete och matlagning. Jag har till och med hunnit ha lite långtråkigt, vilket jag tror kan vara nyttigt att uppleva. Inte ett enda myggbett ha jag fått (!) och jag har sällan tränat i regn (regnet har oftast satt igång när jag varit färdig). Nu hoppas jag alla mer eller mindre idrottstokiga söker sig till Seinäjoki för att heja på idrottarna i Kalveaspelen. Vi ses där!

Från minnesvärd stafetthelg till Rovaniemi

Det blev en lika framgångsrik som rolig helg för Falkenlöparna i stafett-FM. Både juniorer, seniorer, lagledare, föräldrar och tränare samlades högt uppe på läktaren och hejade och umgicks.

Själv steg jag rätt osäker in på banan. Det här eftersom gräsallergin plågat mig och jag framför allt själv ställt till det för mig genom att försöka träna för ivrigt med tanke på pollenläget och den tröga känslan i kroppen. Det var ändå kul att ha stafetten på 4x800 meter framför mig för jag litade på de andra i laget och att vi tillsammans skulle kunna vinna stafetten.

4x800m: Zenitha, Sandra, jag och Nathalie. Fotograf: Annika Blomqvist.

Sandra, jag, Nathalie och Zenitha - alla gjorde vi stabila insatser och det bar oss till guld. Några dagar i ett kallt och regnigt Vasa hade gjort susen för egen del. Jag inledde med en bra känsla, var smått förvånad att andningen fortfarande fungerade efter första varvet och varje hundra meter efter det både vågade och kunde jag trycka på mera. Det gav mig dubbel glädje efter vår prestation. Att Falkenkillarna därefter vinner herrstafetten på 4x800 meter förhöjde glädjen i kvadrat!

Falkenstarkt. Foto: Annika Blomqvist.

Det roliga fortsatte på söndagen med 4x400 meter för egen del. Det som för länge sen var min huvudsträcka borde ha känts nervöst men jag kände mig bara avslappnad och glad. Även i den här stafetten gjorde Zenitha, Elin och Nathalie fina insatser och vi vann B-heatet, och kom på 10:e plats allt som allt. Ett mycket starkt år på damernas 4x400 meter med hela tre heat!

Elin ger över pinnen efter andra sträckan på 4 x 400 m. Foto: Annika Blomqvist.

Väl hemma i Vasa började jag packa för en dryg veckas vistelse i Rovaniemi. I tisdags hoppade jag och cykeln på tåget, och även om gräspollennivån till en början legat på mellannivå och jag haft tydliga symptom, har läget blivit bättre när det regnat. Det här borde också kännas i löpningen så småningom och jag hoppas få till några riktigt bra pass innan det är dags att tåga hemåt igen.

Här finns i övrigt allt man behöver som idrottare. Jag bor i en liten lägenhet, har både gym och idrottsplaner på vettigt cykelavstånd och det finns fina grusstigar utan stora backar att springa längs. Det känns som rätt upplägg med tanke på kommande Finska Mästerskap. Visst känns det trist att inte tävla i Elittävlingarna och att tävla är den bästa formhöjaren, men bara jag får träna frisk ska jag nog känna mig redo för Kalevaspelen! Regniga hälsningar!

Gröna banor vid RoPS hemmaarena i Rovaniemi centrum.

Gräsligt allergiskt men stafettskoj

De senaste veckorna har träningen tyvärr gått mot det sämre. Gräspollenhalterna har varierat men överlag stigit och eftersom gräsväxten fick en trög start i våras, kom blomningen igång senare i år, vilket inneburit att problemen för min del också senarelagts. Förra veckan skruvades besvären upp medan jag nu tror att läget kan bli bättre. Jag levde några dagar villaliv och passade då på att springa 600 meter i en liten tävling i Joutsa på måndagen.

Kroppen och löpningen var kaputt redan vid 200 meter och det var ingen roligt upplevelse att ta sig i mål. Jag hade glömt att det kan kännas så här hemskt, frustrerande och obehagligt att springa när kroppen är kraftlös, benen sega och tunga, och andningen inte fungerar. Jag har haft några lopp i sommar där allergin visserligen spökat men nu var problemen tydligt påtagliga och jag kom plötsligt ihåg hur ledsamt det ibland kan kännas att springa. Hur som helst, det är ju ingen ny upplevelse så lite deppande och några goda råd senare tog jag mig samman.

Rogivande sidostretch på bryggan.

Tanken var att efter villalivet spendera några dagar i Esbo innan helgens stafett-FM men eftersom det utlovats gräspollen enligt skalans högsta nivå i södra Finland, tog jag mitt pick och pack och tågade hem till Vasa. Här är det tolv grader och regnigt och säkert en vettig plats att förbereda sig inför en av sommarens roligaste tävlingar! Stafett-FM ordnas i Tammerfors och Falkendamerna har lag på både 4x800 meter och 4x400 meter. Stafetthelgen innebär mycket mer än att springa, tävla och prestera - vi har alltid roligt tillsammans och blir nästan som barn på nytt.

Jag håller ännu på planera vad som ska hända efter stafetthelgen. Min grundplan har varit att tävla på 1500 i elittävlingen i Lapinlax, som en bra genomkörare innan Finska mästerskapen (Kalevaspelen) om drygt två veckor. Risken är dock överhängande att gräspollennivån stiger de närmaste veckorna, och om det inte vore för stundande FM skulle jag kunna hålla mig lugn, träna sparsamt och utifrån känsla. Nu finns inte riktigt tid till det och tidigare erfarenhet säger mig att det inte lönar sig att bara vänta och hoppas på att löpningen börjar fungera och att allt bara löser sig automatiskt.

Eventuellt flyr jag fältet inför FM och försöker träna i en miljö med mindre gräspollen, typ norra Finland. Jag måste höja potentialen till att få en roligt FM-helg i Seinäjoki, istället för att komma dit med rinnande näsa och nedslaget självförtroende. Men vi böjar med stafetten i Tammerfors och hoppas på medaljregn över föreningen och några riktigt roliga dagar. Häng med och heja om ni har tid och lust!