På 1500 meter valde jag att hålla upp farten genast från start. Jag ville inte gratis ge bort segern i en spurtstrid och tänkte att jag måste försöka trötta ut de andra innan sista varvet. Jag satsade på att springa relativt hårt men avslappnat så att det skulle finnas krafter kvar vid en eventuell spurtattack. Förvånande var ändå att löpningen rullade på så pass bra och att jag relativt fort fick springa ensam. Det gav mer energi att känna att jag drog ifrån och jämfört med inomhuslandskampen helgen innan, då jag kämpade hårt för tiden 4.23,06, var det nu en betydligt enklare resa att komma i mål på tiden 4.23,69. Helgens lopp löptes dessutom på kort bana och det borde göra det knepigare att springa fort.
Inför loppet på 1500 meter var jag fokuserad. Känslan att "jag inte vill förlora", är något som inte ska underskattas. Med åren har jag fått svårare att "hata att förlora". Jag har naturligtvis velat springa bra men jag har inte känt någon rädsla för att misslyckas med det mål jag lagt upp. Misslyckanden kommer och går och världen rasar inte samman utan livet fortsätter som tidigare. Det är delvis skönt att inte vara rädd för dåliga lopp men det tar också bort en del fokus, en extra adrenalinkick. Det är hemskt att springa likgiltig inför vad slutplaceringen ska bli. I FM-sammanhang är det lättare att koncentrera sig enbart på placering och inte fundera lika mycket på vad klockan visar i mål. Det här kan samtidigt göra att det går fortare än man tänkt sig innan.
 |
| Dags för start på 1500 meter. |
Söndagens 3000 meter var en märklig upplevelse. Jag hade inte riktigt insett att lördagens lopp på 1500 meter var så starkt att det skulle vara möjligt att springa fort på den betydligt längre sträckan. Ömmande ben från den första tävlingsdagen, och en kort natt, gjorde mig något trög i tankarna och jag hoppades på ett bra lopp men tänkte inte desto mer på hur det skulle komma att se ut. Jag brukar sällan bli lika nervös den andra tävlingsdagen, och nu ställde jag mig fördomsfri och onödigt avslappnad på startlinjen. Camilla Richardsson satte iväg i bra fart och jag kämpade att hålla mig med den första kilometern. Farten gick så småningom ner något och samtidigt började benen rulla på bättre och bättre.
Camilla gav mig en utmärkt farthållning. Jag sprang i ett något förvirrat tillstånd när jag insåg att det var möjligt att vinna loppet. Med den dagsform jag hade borde jag ha vågat mera för att försöka få en riktigt bra sluttid. Nu väntade jag ända tills det var 150 meter kvar och slutspurten kändes rysligt lätt. Hur som helst var jag mycket nöjd att det blev ett nytt personbästa med tiden 9.32,42. Löpkänslan var en helt annan jämfört med vinterns första lopp tre veckor tidigare. Då sprang jag drygt fem sekunder långsammare.
Det viktigaste jag tar med mig från FM-helgen i Hipposhallen är inte två guld, utan den lätta och kontrollerade känslan i löpningen, och insikten att jag är på rätt väg i träningen. Att samtidigt som jag fokuserad står vid startlinjen, också skakar av nervositet inför 1500 meter är något jag konstigt nog vill vara med om flera gånger. Att återigen uppleva alla de känslor som tävlingar borde föra med sig och den kick det ger att få utmana sig själv, får en att förstå varför man fortfarande satsar på löpningen!
 |
| Förväntansfull dagen innan inomhus-FM. |
Den här veckan tränar jag lugnt, framför allt mindre löpning. Min onda fot behöver vila av all spikskolöpning på korta banor med snäva kurvor. Jag kommer inte att bege mig ut på skidspåret eftersom jag både saknar intresse och utrustning. Däremot ser jag verkligen fram emot att besöka VM-tävlingarna i Lahtis inkommande helg. Kanske just för att jag själv är inbiten löpare, beundrar jag all sorts idrott och fascineras över hur enkelt idrottare kan få olika grenar att se ut. Jag hoppas på bra flyt i spåren för de finländska skidåkarna. Heja heja Suomi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar