Nertränad men ljus i sikte

När inomhussäsongen var över hade jag en lättare träningsvecka, som kulminerade i att stå och heja på åkarna i skid-VM i Lahtis. Efter den här roliga, gastkramande och unika upplevelsen satte jag igång träningen med full fart igen. Det har varit smått utmanande med hala vägar men jag har fått ihop både löpmängd och många träningspass. Eftersom jag höll upp en bra träningsnivå hela inomhussäsongen var jag snabbt inne i träningen igen.

Efter två intensiva veckor känns kroppen ändå lagom mör, men ibland ska man komma över en viss gräns när det känts som om kroppen bara gnatat och velat ge upp, men då den plötsligt börjar vara med på noterna igen och det går att köra vidare. I ju för sig väntar jag ännu på att den här gränsen ska nås. En rejäl massage och lättare dag borde ge mycket för den fortsatta träningen.

Eftersom det bara är mars ännu och en god bit kvar till sommaren, har jag satsat på mängd och längre drag med inte särskilt långa pauser, samt grundstyrka istället för något riktigt explosivt. Förutom att träna, fick jag i lördags möjligheten att delta i Women of the World–festivalen i Tammerforshuset. Festivalen handlade om jämställdhet, jämlikhet och kvinnors och flickors bedrifter. Bland alla workshoppar, musikprogram, föreställningar och diskussioner och debatter, fick jag sitta med i en panel som diskuterade kvinnor, idrott och jämställdhet. Det blev en intressant och för mig givande diskussion. Tyvärr kunde jag inte stanna på festivalen någon längre stund – träningen hemma i Vasa kallade.

WOW-festivalen. Från vänster: jag, Anna Ljugner-Nordgren, Maarit Ekholm, Anki Karhu.

Våren kommer, säger de flesta man pratar med. Den svåraste tiden för träningssugna borde vara förbi i och med att det blivit betydligt mycket ljusare. Även om det halkar här och där ser man åtminstone var man sätter ner foten! Det är bara att gilla läget och springa vidare.