Tredje gången Spanien

Återigen befinner jag mig i Torrevieja - det är tredje rundan här nu sedan maj! Det är inte ett bra tecken att jag flytt hit ännu en gång men det är inte mycket att göra åt saken. Jag ska försöka plita ner mina tankar angående den gånga veckan och de kommande sju dagarna. Vi börjar med det regniga England.

Watford

Efter det misslyckade loppet på 800 meter i Leiden, kändes kroppen tung, trött och slö, precis som den brukar göra när jag försöker pressa mig i löpningen fastän gräsallergin bråkar. Jag hade vistats i pollenrika Holland i mindre än två dygn och hoppades hitta ny fart i benen under den vecka jag skulle vistas i England. Den tredje dagen, på tisdagen, kände jag en liten lättnad i benen när jag joggade, och jag tyckte det var värt att testa på 1500 meter onsdag kväll.

Skylten jag stötte på under ett träningspass utanför Watford var en besvikelse. Men jag följde anvisningen och svängde istället höger.

Jag såg tävlingen i Watford som en sista chans att se om löpläget var på bättringsväg och om drömmen om EM fortfarande kunde hållas vid liv. Tyvärr var löpningen fortfarande kraftlös, och så fort jag försökte öka farten kändes benen som fulla av mjölksyra. Jag kämpade mig fram med en del andra tävlande och lyckades att inte tappa alltför mycket i fart. Problemet var att farten var för långsam genast från start.

Med ett varv kvar till mål var jag längst framme i den sista klungan (tätklungan befann sig någonstans långt där framme) och jag hade några tjejer ca 30-40 meter framför mig. Två av de här tjejerna hann jag förbi på upploppet men det handlade verkligen inte om någon dunderspurt. Det var en sköldpadda som segade sig förbi två sniglar. Med den liknelsen vill jag inte vara elak mot de två andra löparna - de hade kämpat på bra men hade en tung avslutning. Det var jag som utifrån vad jag borde kunna prestera, haft en för långsam takt hela loppet.

Känslan att springa med ben som inte vill framåt är frustrerande och även obehaglig. Det nya för det här loppet var att det dessutom tog hårt på mina mentala krafter. Jag var inte slutkörd när jag kom i mål eftersom det helt enkelt inte gått att pressa kroppen. Jag skulle ha föredragit att vara totalt slutkörd i mål med samma resultat (4.25,8), för nu var jag i stället arg och frustrerad och jag bedyrade mig själv att jag aldrig mer startar i en tävling om jag inte är hundra procent säker att kroppen fungerar.

Torrevieja

Nåja, nu har jag förstås lugnat ner mig. Sett i efterskott kom tävlingen på 800 meter i Leiden för fort emot efter att jag drabbats av problem med gräsallergin i Belgien. Men jag hade fortfarande fina träningar jag gjort på bana i färskt minne. Jag tänkte därför att om det börjar svänga ens lite mot det positiva under mitt andra läger i Spanien, kan det gå bra i Holland, oberoende av hur höga halterna av gräspollen är där.

Vy från ett morgonpass i Torrevieja.

Allt ser alltid så självklart ut i efterskott. Jag borde ha väntat längre, gett kroppen en chans, hoppat över Leiden och satsat på Watford. Men det är klart att man vill tro och tänka positivt när det dessutom bara är några veckors tid att klara en EM-gräns. Det tåget har nu gått, och jag har tagit beslutet att inte tävla i Bilbao kommande helg. Jag har helt enkelt inte fått igång kroppen ännu, och en ökad tidspress lär inte påskynda processen att få kroppen och löpningen att fungera igen.

Det flaggas för fotbolls-EM överallt i Torrevieja.

Paavo Nurmi Games

Om bara en vecka är det dags för årets upplaga av Paavo Nurmi Games i Åbo. Som jag har velat vara med i den tävlingen redan i många år! Det är en unik tävling i Finland sett till det enorma publikstödet och stämningen, åtminstone är det vad jag fått höra efter de senaste årens tävlingar. I fjol hade jag planerat att tävla på 1500 meter men kunde inte ens ställa upp som hare för att jag även då var stum av allergin. I år har jag därför gett mig banne på att jag ska vara med, och de negativa tankarna och löftena om att inte tävla om jag inte är på topp, som jag lovade mig själv förra onsdagen, är nu raderade.

Förr eller senare börjar alltid löpningen fungera som den ska igen. Jag vet att det fortfarande kan dyka upp en del bakslag väl hemma i Finland, men som bäst är hoppet och siktet inställt på att hinna göra ett eller två bra pass på banan här i Torrevieja och sen äntligen åka hem! Eller ja, till Finland. Med Paavo Nurmi Games och stafett-FM på kommande lär jag inte vara hemma i Vasa förrän i början av juli. Mitt ekologiska avtryck har verkligen varit skamligt de senaste två månaderna med alla flygresor. Jag har flugit Vasa-Helsingfors-Alicante-Bryssel-Alicante-Rotterdam och sen Amsterdam-London-Alicante. Det ska bli fint att stanna ett tag på finländsk mark.

Ha nu en skön midsommar allihopa, så ska jag försöka ta mig härifrån hel och hållen och förhoppningsvis med stigande löpform!

Loppet i Leiden

Mitt andra lopp på 800 meter i sommar var överraskande mediokert (tid 2.09,34). Det kom verkligen som en kalldusch att löpningen var så svag i Leiden. När jag skulle göra min första tävling i Oordegem kände jag tydligt av allergisymptomen och var redo för ett hemskt lopp. Efter att ha börjat få igång träningen i Spanien var utgångsläget ett helt annat i Leiden, trodde jag iallafall.

En skogsstig utanför idrottsplanen i Leiden.

Andningen fungerade betydligt bättre nu men inte något annat i löpningen. Efter 150 meter kändes benen fulla av mjölksyra och vid 250 meter hade jag tappat kontakten till de andra löparna. Det är ingen fin upplevelse att fortsätta trampa vatten 550 meter till, men det känns förstås viktigt att ta sig i mål. Det är svårt att springa omkring för sig själv där på banan utan att hela tiden fortsätta tappa fart. Kanske hade jag kunnat kämpa bättre i B-heatet, få ner sluttiden en sekund, men det spelar ingen roll. Faktum kvarstår, kroppen fungerar ännu inte, på grund av den uttjatade gräsallergin.

Min tränings- och tävlingssituation är därför långt ifrån ideal för tillfället. Då kroppen är stum finns det inget som heter max i prestationen. Jag blir inte fruktansvärt trött av att försöka springa hårt, för det går helt enkelt inte att köra gasen i botten. Löpsteget är tamt och ingenting händer. Det är en mycket frustrerande känsla! Eftersom jag kan träna, kan springa, och även kan springa halvhårt, så är det först på tävling som jag märker hur det verkligen fungerar.

Besviken  efter loppet, trots ny föreningsdräkt!

Efter loppet i Leiden kände jag mig hemskt ledsen att jag återigen hamnat i en sån här situation, även om jag försökt planera och satsa för en så bra tävlingssommar som möjligt. Det var till stor tröst att vi var ett bra gäng tjejer med på 800 meter, för istället för att bryta ihop efter loppet, fick jag prata med de som verkligen förstår hur det känns när ingenting fungerar. Stämningen var yr länge efter loppet eftersom de flesta sprungit bra och alla ville prata av sig. Vi joggade ner tillsammans och fick chansen att höra om varandras tävling och hur fortsättningen ser ut.

Hur ser då fortsättningen ut egentligen? Tja, jag gör nog bäst i att hålla mig borta från 800 meter ett tag. Det går för tillfället inte att springa i den fart som krävs på den sträckan. Jag jagade förra veckan fart i Spanien och gjorde en del acceptabla träningar men de räcker inte till. Jag har förstås inte gett upp, det vore ju onödigt med tanke på vilka banpass jag klarat av att göra under försommaren. Den måste bara komma den där vändningen, när jag börjar ha spring i benen igen.

Jag följer trots allt planen och befinner mig nu i ett regnigt Watford i England. På onsdag har jag möjlighet att tävla på 1500 meter och det lär bli ett bra test för att se om kroppen klarar saktare tävlingsfart. Utifrån resultatet av den kommande tävlingen kan jag sen planera vidare hur resten av juni ska se ut. Min stora förhoppning är att kroppen piggnar till här i den friska brittiska luften och att jag redan på onsdag känner av en ljusning i löpningen. Det blir bra att få testa en annan sträcka!

Flänger hit och dit

Foreca utlovar lämpligt väder till tävlingen i Leiden.

Det har blivit dags att resa vidare från Torrevieja. De senaste dagarna kan främst beskrivas som varma, riktigt varma. Värmen har sökt sig genom väggarna och det är svårt att inte svettas även inomhus. Jag borde vara glad och nöjd att slippa den regn, kyla och storm som plågar Finland, men jag ser ändå fram emot att lämna Spanien för ett något svalare Holland.

Jag kommer att tävla på 800 meter i Leiden på lördag, i en tävling som heter Gouden Spike. Jag är ännu inte helt nöjd med hur kroppen fungerar, men allergibesvären har runnit av mig och jag vill därför sätta igång med tävlandet igen! Krafterna har kommit tillbaka, och det enda som stör mig är lite sega ben och ansträngd andning.

Rojales, Spanien.

För att få ordning på andningen, besökte jag en osteopat i Rojales två kvällar i rad. När jag får problem med andningen på grund av allergin, spänner jag mig i överkroppen och resultatet är ofta spända axlar och låsningar i ryggen . Nu har jag fått alla möjliga kotor att knaka och braka, så jag borde ha fått ordning på alla spänningar.

Efter Leiden flyger jag vidare till England, och stannar fem nätter i Watford, där jag på onsdag kväll springer 1500 meter i Watford Open – en tävling som hör till British Milers Club-serien och som avklaras på en timme. Det är heat efter heat av löpare som raskt sänds iväg. Mitt personbästa på 800 meter, och även förra årets säsongsbästa, sprangs under en BMC-tävling. Jag gillar stämningen på dessa tävlingar. Det finns sällan någon stor publik på plats, bara intresserade löpare som kommer till start för att ge allt. Förra sommaren när jag sprang 800 meter i Watford, kändes det som en riktigt liten "byatävling", men resultaten var ofta högklassiga.

När jag lämnar Watford, är det för att springa 800 meter i Nivelles, i Belgien. Vi är redan fyra finländare anmälda på damernas 800 meter så det blir nästan ett mini-FM av tävlingen. Eller egentligen inte – när vi löper finländska mästerskap är det för medaljer – nu jagar vi alla bra tider, så fokus är inriktat på ens egen fartfördelning och sluttid.

Jag ser fram emot att komma igång med tävlandet. Jag hoppas plocka någon sekund för varje lopp jag gör, och bara bekymren med gräsallergin håller sig borta, ser jag inga hinder för att formen inte ska kunna utvecklas åt rätt håll. När jag väl har tillgång till internet, ser jag till att hålla er uppdaterade hur allt framskrider. Ha det gott, blås inte bort!

Samlar krafterna

Efter att ha tvingats inse att gräsallergin tröttat ut kroppen och fått löpningen att gå på halvmaskin, kändes det som ett bra val att resa från Belgien, tillbaka till Torrevieja. Klimatet i Torrevieja är tack vare de två närbelägna saltsjöarna mycket nyttigt för de som har astma- eller allergiproblem. Världshälsoorganisationen har beskrivit klimatet här som en av Europas hälsosammaste.

Piren i Torrevieja centrum.

Jag har upplevt både positiva och negativa saker sen jag kom hit. Positivt var att löpningen inte kändes helt låst. Jag har kunnat träna planenligt utifrån omständigheterna, och även om en del allergisymptom envist klamrat sig fast, har löpkänslan varit relativt bra. Jag har gått från känslan att springa på halvmaskin, till att hitta åtminstone fyrans växel. Några dagar till här och jag hoppas ha tagit fram även femmans växel. Och efter några tävlingar ska det finnas en sjätte växel att kicka in.

Det är viktigt att inte fastna i negativa tankar när man har mycket tid för sig själv. Jag har känt mig lugnare än många gånger tidigare (börjar väl vara erfaren), och litar fullt och fast på att den goda formen kommer att lockas fram igen. Solsken och värme piggar upp en, och jag håller mig sysselsatt med små hushållsysslor och en lånad tjock bok jag borde hinna igenom innan jag åker vidare.

När det kommer till hushållssysslor är det en helt okej sysselsättning att handla mat, tillreda den, diska, tvätta kläder och så vidare. En sak jag verkligen inte njöt av när jag kom hit, var att jaga någon typ av kackerlackor på nätterna. Jag är löjligt rädd för spindlar, men de här snabba, håriga, stora krypen gjorde ett tillräckligt skrämmande intryck på mig. Det måste ha sett komiskt ut när vi jagade varandra hit och dit i lägenheten. De var smarta kryp, som gömde sig väl och däremellan gick till attack. Nu har jag fått byta lägenhet och naturligtvis är det betydligt bättre för återhämtningen att sova på natten istället för att trippa omkring på helspänn med kvasten i högsta hugg!

Känner mig snabb i inov8 t-skjorta! 

Planen är fortfarande att kunna tävla på lördag, i Holland. Varje dag som jag kan träna normalt gör mig starkare. De närmaste dagarna lär utvisa om min planering lyckas. Om allt går vägen är det bara att tuta och köra och hoppas på ett regnigt Holland.

Löphälsningar från Spanien!