Guldkantad helg

Det visade sig att jag hade rätt i mina tankar inför inomhus-FM. Jag antog dels att Finska Mästerskapen skulle få mig att tända till lite extra, dels att formen var på stigande tack vare tävlingar flera helger i rad. Trots att jag intalat mig det här inför FM-helgen i Jyväskylä, var jag förvånad över hur pass bra formen kändes när det väl var dags att rusa iväg.

På 1500 meter valde jag att hålla upp farten genast från start. Jag ville inte gratis ge bort segern i en spurtstrid och tänkte att jag måste försöka trötta ut de andra innan sista varvet. Jag satsade på att springa relativt hårt men avslappnat så att det skulle finnas krafter kvar vid en eventuell spurtattack. Förvånande var ändå att löpningen rullade på så pass bra och att jag relativt fort fick springa ensam. Det gav mer energi att känna att jag drog ifrån och jämfört med inomhuslandskampen helgen innan, då jag kämpade hårt för tiden 4.23,06, var det nu en betydligt enklare resa att komma i mål på tiden 4.23,69. Helgens lopp löptes dessutom på kort bana och det borde göra det knepigare att springa fort.

Inför loppet på 1500 meter var jag fokuserad. Känslan att "jag inte vill förlora", är något som inte ska underskattas. Med åren har jag fått svårare att "hata att förlora". Jag har naturligtvis velat springa bra men jag har inte känt någon rädsla för att misslyckas med det mål jag lagt upp. Misslyckanden kommer och går och världen rasar inte samman utan livet fortsätter som tidigare. Det är delvis skönt att inte vara rädd för dåliga lopp men det tar också bort en del fokus, en extra adrenalinkick. Det är hemskt att springa likgiltig inför vad slutplaceringen ska bli. I FM-sammanhang är det lättare att koncentrera sig enbart på placering och inte fundera lika mycket på vad klockan visar i mål. Det här kan samtidigt göra att det går fortare än man tänkt sig innan.

Dags för start på 1500 meter.

Söndagens 3000 meter var en märklig upplevelse. Jag hade inte riktigt insett att lördagens lopp på 1500 meter var så starkt att det skulle vara möjligt att springa fort på den betydligt längre sträckan. Ömmande ben från den första tävlingsdagen, och en kort natt, gjorde mig något trög i tankarna och jag hoppades på ett bra lopp men tänkte inte desto mer på hur det skulle komma att se ut. Jag brukar sällan bli lika nervös den andra tävlingsdagen, och nu ställde jag mig fördomsfri och onödigt avslappnad på startlinjen. Camilla Richardsson satte iväg i bra fart och jag kämpade att hålla mig med den första kilometern. Farten gick så småningom ner något och samtidigt började benen rulla på bättre och bättre.

Camilla gav mig en utmärkt farthållning. Jag sprang i ett något förvirrat tillstånd när jag insåg att det var möjligt att vinna loppet. Med den dagsform jag hade borde jag ha vågat mera för att försöka få en riktigt bra sluttid. Nu väntade jag ända tills det var 150 meter kvar och slutspurten kändes rysligt lätt. Hur som helst var jag mycket nöjd att det blev ett nytt personbästa med tiden 9.32,42. Löpkänslan var en helt annan jämfört med vinterns första lopp tre veckor tidigare. Då sprang jag drygt fem sekunder långsammare.

Det viktigaste jag tar med mig från FM-helgen i Hipposhallen är inte två guld, utan den lätta och kontrollerade känslan i löpningen, och insikten att jag är på rätt väg i träningen. Att samtidigt som jag fokuserad står vid startlinjen, också skakar av nervositet inför 1500 meter är något jag konstigt nog vill vara med om flera gånger. Att återigen uppleva alla de känslor som tävlingar borde föra med sig och den kick det ger att få utmana sig själv, får en att förstå varför man fortfarande satsar på löpningen!

Förväntansfull dagen innan inomhus-FM.

Den här veckan tränar jag lugnt, framför allt mindre löpning. Min onda fot behöver vila av all spikskolöpning på korta banor med snäva kurvor. Jag kommer inte att bege mig ut på skidspåret eftersom jag både saknar intresse och utrustning. Däremot ser jag verkligen fram emot att besöka VM-tävlingarna i Lahtis inkommande helg. Kanske just för att jag själv är inbiten löpare, beundrar jag all sorts idrott och fascineras över hur enkelt idrottare kan få olika grenar att se ut. Jag hoppas på bra flyt i spåren för de finländska skidåkarna. Heja heja Suomi!

Mot inomhus-FM

Inomhuslandskampen i Tammerfors var en tudelad upplevelse men i efterskott har det positiva varit övervägande. Härligt att träffa vänner och få tävla, fint att springa lite bättre än veckan tidigare, men tråkigt att inte lyckas få en hårdare sluttid. 4.23,06 räckte till en tredje plats, efter två svenskor. En orsak till att jag inte känner mig nedstämd över resultatet är att jag försöker se realistiskt på min kapacitet för tillfället.

Jag har tränat mig i form men inte i tävlingsform. Jag har inte satsat på löpning med hård fart och få upprepningar, där mjölksyran sprutar. Den träning jag gjort räcker för att tävla bra på 3000 meter men att springa hårt på 1500 meter kräver vassare förberedelser.

Även om jag valt att inte satsa mycket på tävlingsförberedande träning inför inomhussäsongen, vill jag se bättre resultat på tävling. Det är svårt att nöja sig med såna tider som är långt ifrån tidigare rekord. Orsaken till att jag inte har velat satsa på hårda drag på träning eller att ta ner särskilt mycket på mängden, är att jag vill hålla en bra grundnivå med tanke på sommaren. Det kommer inte att behövas en lång ny grundträningsperiod eftersom jag rimligtvis inte ska ha hunnit tappa något under den korta tävlingssäsongen inomhus. Det gäller att lita på processen, jag upplevde så mycket bra i träningen i januari att jag tror starkt på fortsättningen inför sommarsäsongen.

Inomhuslandskampen var trots allt ett steg framåt, och det känns därför roligt inför vinterns sista tävlingshelg. Finska Mästerskapen inomhus ordnas i Jyväskylä och det blir två lopp. Helt säkert spännande sådana! När man inte tränat sig i tävlingsform av en eller annan orsak, finns alltid möjligheten att tävla sig i form. FM-helgen blir min fjärde tävlingshelg i rad och med lättare träning inför följande drabbning siktar jag på att vara i min bästa form hittills under vintern. Jag börjar bli onödigt rutinerad som löpare och det gör att det behövs något alldeles extra för att bli nervös och taggad, men FM brukar sköta den här delen åt mig. Det är bara att ladda och sen köra hårt!

Inomhuslandskamp!

Jag kommer att få ta på mig landslagsdräkten kommande helg! Det ordnas inomhuslandskamp mellan de nordiska länderna. Tävlingen går av stapeln i Tammerfors och det känns riktigt roligt att få chansen att tävla.

Förra helgen sprang jag 1500 meter i Sätrahallen i Stockholm och jag var fruktansvärt irriterad och näst intill chockad efter att ha passerat mållinjen på tiden 4.27,63. Även om jag aldrig sprungit hårt på 1500 meter på kort bana (200 m), har formen inte heller varit den bästa de gånger jag försökt. Jag inledde nu den första 400 metern av loppet relativt bra, och sista 400 metern gick på 69 sekunder. Men 700 meter i mitten löptes alldeles för sakta och jag kan inte riktigt svara på varför. Det är kanske det som irriterar mest nu i efterskott.

Besvikelser är tyvärr en del av idrotten. Här besviken i Izmir (Lag-EM 2011).

Kroppen kändes okej. Nervositeten var kanske onödigt låg men jag kände mig ändå taggad. På något sätt var det som att jag hela tiden väntade på att jag skulle komma in i loppet. Jag försökte på varje raka komma upp i rätt fart men genast kom kurvan emot och jag var tillbaka på ruta ett. Efter ett tag funderade jag om väggen skulle komma emot men det gjorde den inte. Det känns pinsamt att komma i mål när man känner att man inte fått ut allt, att kroppen inte pumpar av mjölksyra, att man mår illa och andas högt. Jag försöker ta det med mig som en bra sak, att formen inte nödvändigtvis är dålig eller att ens farten saknas, utan att jag bara inte fick till det i just detta lopp. Jag var förresten trea i mål, två sekunder efter vinnaren.

Det är förstås med personlig revanschlust jag tar mig an kommande landslagsuppdrag. Tävlingarna under vintern är få och därför vill man inte ha "dåliga dagar", utan få ut allt vid varje chans som ges. Att tävla med landslaget ger dessutom alltid det lilla extra. Vi har gemensamma samlingar innan tävling, vi bygger upp lagandan och har roligt tillsammans. Man gläds med de som gör bra ifrån sig och försöker trösta de som inte får till det.

Finland.Sverige landskamp 2015.

Jag försöker ta tillvara varje dag på bästa sätt den här veckan för att vara pigg och tävlingssugen på lördag. Efter att ha vilat på söndagen kändes kroppen och löpsteget lätt på måndagens långpass. Vaderna hinner inte repa sig mellan tävlingarna på kortbana men andningen känns lätt och vinterföret hanterbart. Jag hoppas vi ses i Tammerfors eller åtminstone via tv-rutan. Tsemppiä Suomi!