Inomhussäsongen igång

Inomhussäsongen fick för min del sin början sista helgen i januari. Jag sprang 3000 meter i Helsingfors, vilket på de tvåhundra meter långa banorna innebar 15 små varv. Jag inledde med att dra de första fem varven, sen hade Oona Kettunen lovat att försöka ta över och det gjorde hon på bästa sätt. Första en och en halv kilometern kändes kontrollerad men senast vid två kilometer kom en liten dipp i självförtroendet. Eller nåja, det blev förstås tungt och jag undrade hur länge till jag skulle hålla ihop löpningen.

Träningspassen i Botniahallen har känts bra sen jag kom hem från lägret i Sydafrika.

Tack vare att Oona kämpade på koncentrerade jag mig endast på att "aldrig släppa rygg" och med ett varv kvar tänkte jag att det måste finnas krafter i benen att göra någon sorts rymtförändring, så kallad spurt. Efter kurvan passade jag på att i lite nedförsbacke höja farten och det räckte sen in i mål. Jag vann med tiden 9.37,79 vilket är en klar förbättring av mina tidigare få inomhuslopp på distansen, däremot har jag sprungit en dryg sekund hårdare utomhus. Det var hur som helst ett lopp jag gav mig själv klart godkänt för.

Min reaktion nån minut efter målgång.

Nu är kroppen och benen trötta av tävling och det gäller att träna smart och piggna till inför kommande utmaningar. Efter helgens tävling beslutade jag mig för att nästa gång pröva lyckan i Stockholm. På lördag blir det därför 1500 meter i Raka Spåret i Sätrahallen. Jag hoppas den form som jag kände av för en vecka sen på träning håller i sig eller dessutom höjs. Roligt var det att få sätta på sig tävlingsnummern, det är bara att fortsätta med den känslan!

Ett avklarat träningsläger

Tre veckor på träningsläger bara flög förbi och jag är nu hemma i Vasa. Jag har verkligen njutit av att träna och vistas i Sydafrika. Den vecka som var fylld av regn och svalt (ca 20 grader varmt) väder var skönt för kroppen. Efter regnet kom sol och värme, vilket gjorde att gräspollenmängden fick en liten skjuts. Förra torsdagsträningen med Universitetets löpgrupp flöt därför inte på bra. Efter fyra av 8x400 meter på gräsbanan turades jag och en kille om att dra åt varandra, och det gjorde att jag pressade mig extra även om benen och andningen inte kändes okej. Man kan tycka att det är dumt gjort men det är svårt att låta bli när det ger så mycket extra att träna i grupp. 

Försöker få lite fart i benen på gymmet i Potch.

Jag var trög i benen även nästa effektivare pass men under det sista träningspasset, nu på tartanbana, hade springet återvänt i benen. Jag sprang 2x5x120 meter med en tjej från Sverige som heter Patricia. Än en gång fick jag känna nyttan av att träna tillsammans med någon annan. Man funderar mindre på orken och mera på löprytmen.

Löpning med Patricia.

Var jag står formmässigt förblir ändå ett frågetecken för mig. Hade jag tränat på de här tiderna i Finland hade jag inte varit nöjd, men höjden, gräsunderlaget och framför allt värmen påverkade onekligen prestationen. Under många träningspass fick jag ändå känslan att kroppen svarade och att jag fick ett tungt träningspass. Återstår att se om det syns i de kommande inomhustävlingarna.

Som alltid (känns det som) vill jag klara av att springa hårdare farter och framför allt behöver jag få lite tävlingsförberedande träning. Det finns ännu tid att både acklimatisera sig och göra några bra banpass. Huvudsaken nu är att jag håller mig frisk!

Hälsade på ett ståtligt lejon vid lejonfarmen Kohra.

Jag kommer att inleda med att tävla på 3000 meter och där lär inte farten vara problemet, istället kommer det att handla om ork. Jag fortsätter sen med att tävla på 1500 meter. Allt som allt blir det inte många lopp inomhus. Det är som alltid sommarsäsongen som är prioritet ett!

Fick kela med en 1-månader gammal lejonunge. Han hälsade nyfiket på mig och passade sen på att kissa.

Vill alltid ha en sluttid.

I Lesedi Cultural Village fick jag pröva på att övernatta i en Zuluhydda. En ytterst modern sådan.

Nu ska jag packa upp smutstvätt och minnen från resan. Jag har släpat hem många fina och kanske även en del tvivelaktiga hantverk från diverse marknader. Det är svårt att veta hur mycket man kan pruta, men även om det vore så att vi blev lurade och försäljarna vinnare i köpslåendet, är det något jag gott kan leva med. Under det här träningslägret har jag hunnit se betydligt mera av Sydafrika och människorna där. Jag har också fått lära känna glada, positiva och roliga friidrottare. Det är något jag kommer att ta med mig, oberoende av hur inomhussäsongen går. Det ska hur som helst bli kul att sätta på sig spikskorna och tävla, det är ändå det jag tränar för!

North West Universitys fina huvudbyggnad i Potchefstroom.

Läger i Sydafrika

Varma hälsningar från Potchefstroom! Eller varma och varma, det beror på vad man jämför med. De senaste dagarna har vädret här varit märkligt blåsigt och "kallt" för att vara i januari. För mig är det bra att det regnar mellan varven och att solen inte steker konstant. Jag var i Potch på träningsläger för sju år sedan och då gick det inte direkt lysande. Jag var ung och oerfaren och trodde att det skulle vara ungefär som att träna hemma sommartid.

Nu är jag här och tar revansch! Potschefstroom är en universitetsstad belägen cirka 120 kilometer sydväst om Johannesburg. Staden ligger cirka 1350 meter över havet, och även om det inte anses vara tillräckligt högt för att man ska få nyttan av så kallad höghöjdsträning, så känner jag tydligt av höjdskillnaden i träningen.

Välklippt gräs att springa på.

 Förra gången var jag förskräckt att benen kunde kännas så sega varje träningspass. Kroppen samarbetade aldrig helt under de tre veckor jag var här. Den här gången håller jag ner farten på löprundorna, jag låter benen kännas stumma i början av träningspassen,och låter det ta sin tid att få igång andningen. Jag förväntar mig inte heller några fantastiska tider på tidtagaruret, och jag satte igång en antihistaminkur i god tid innan jag kom till den här gräsrika platsen (det verkar klippas gräs nånstans i Potch varje dag). Det har nu gått en dryg vecka och jag känner att jag kommit bra in i träningen, börjat anpassa mig.

En kilometer från boendet börjar den här grusvägen.

I Potch finns ett North West University-campus (NWU) och det finns därmed flera idrottsakademier här. För friidrottens del är faciliteterna goda, med bland annat en 400 meter lång bana av gräs (skonsamt för benen), stora gräsfält att löpa längs, grusstigar för lugnare farter, simbassäng, en tartanbana och gym där det även finns isbad,

NWU:s löpgrupp har satt igång träningen efter vintersemestern, och det är fritt fram att slänga sig med. På tisdagen var det X antal 1000-meter på programmet. Vi löpte en bestämd runda på gräsfälten och löpbanan (av gräs). Än så länge var gruppen liten och jag var enda kvinna i gänget. Det, i kombination med att det inte direkt är några långsamma löpare som tränar här, gjorde att jag sladdade efter en del. Det är ändå roligt att träna i grupp, man hejar på varandra och pauserna mellan dragen justeras (iallafall denna gång) så att den som springer långsammast tar kortare paus och är med igen från början av nästa drag.

Gräsbanan.

Jag hoppas förstås att det dyker upp löpare som jag kan springa med på de kommande gemensamma träningarna. Caster Semenya, som ju dominerade i världen på 800 meter förra året, är med i gruppen. Jag lär inte kunna ta rygg på henne, men det skulle vara roligt att delta i samma träning iallafall! Återstår att se vem som dyker upp på träning och hur fortsättningen av lägret går. Även den här gången är jag här tre veckor så jag har ännu god tid att träna flitigt. Jag springer vidare.

Söker fart på tartan.