Ny säsong, here I come!

Det har blivit dags att kicka igång träningssäsongen 2016-2017. Efter SFI-seriefinalen på Åland (som vår förening IK Falken vann!) för två veckor sen har jag främst låtit bli att tänka på friidrott och istället arbetat, träffat vänner, ätit lite vad som helst när som helst, joggat lite, varit förkyld, men snabbt återhämtat både kropp och huvud.

SFI-serien i Mariehamn: jag, Cecilia, Heidi, Sandra och Zenitha.

Jag känner mig nu frisk och redo för att börja processen att steg för steg höja formen inför kommande tävlingar. Det ska tränas allt möjligt och omöjligt, förhoppningsvis med ytterst få problem längs vägen. Det känns konstigt att skriva det, men den här säsongen blir min sista som elitidrottare. Sluta springa gör jag inte i första taget, men en hundraprocentig satsning blir det inte längre efter den här säsongen. Klassisk fråga är hur det känns. Svaret är att det känns bra. Det känns varken hemskt, skönt eller sorgligt. Bara bra. Och kanske lite spännande.

Tummen upp på Åland!

Motivation finns i massor så det är bara att sätta igång. Det lär inte ske enorma förändringar i träningsupplägget men lite mer flexibilitet, samträning och kvalitet har jag tänkt få in. Fokus sommaren 2017 är inställt på 1500 meter men jag gör gärna starter också på både längre och kortare distanser. Hur som helst, det är mycket grovjobb som ska genomföras innan tävlingar blir aktuella. Hösten får gärna visa sin mildare sida och vintern försena sig. Nu tar vi fram idrottsskorna och beger oss ut på en löprunda, eller hur?

En snurrig helg

Det kan låta roligt att ha haft en snurrig helg i Tammerfors. Speciellt med tanke på att där ordnades friidrottslandskamp mellan Finland och Sverige. Det blev inte riktigt som jag hade planerat dock. Motståndet på 1500 meter var hårt och det skulle bli svårt att med mitt årsbästa vinna en svenska eller två och ta hem några poäng till Finland. Jag gick ändå in med fokus och en positiv känsla. Min förberedande träning på bana hade känts bra och i slutet av säsongen hade mitt årsbästa sänkts två lopp i rad.

Ratinastadion fungerade fint som Finnkampsplats.

När det väl var dags att springa framför fullsatta läktare, hände det inte mycket i kroppen. Eller jo, i början kunde jag hålla med men även om farten sänktes i loppet hände ingenting i löpningen. Jag tänkte att det bara är att ta rygg och hänga med men jag var märkligt kraftlös. På natten började jag förstå att det kanske inte bara hade varit nervositet inför tävling som skakat om min mage och gett mig ett lätt illamående de senaste dagarna. Det blev en lång natt med snurrig mage.

Det var riktigt surt att missa allt det roliga under söndagen. Jag hade på plats velat heja på mina vänner, och sen fira att säsongen är så gott som över, men istället följde jag med utvecklingen i tävlingen från hotellsängen. Jaja, tur att jag inte hade beslutat mig för att sluta karriären eller något liknande - då hade jag genast fått börja på igen för så här får det förstås inte gå till under ens sista finnkamp!

Heidi och Sandra Eriksson, jag, Zenitha Eriksson och Camilla Richardsson.

Trots allt fick jag under lördagen uppleva den fantastiska stämningen som publiken skapade, och jag fick springa på de nya Mondo-banorna tillsammans med mina landslagskamrater. Vi låg starkt efter i de flesta av medel- och långdistansgrenarna och det gjorde att jag gladdes extra mycket när någon utmanade oddsen och plockade poäng. Zenithas slutspurt på 800 meter höjde humöret! Förutom spridda framgångar i hopp- och kastgrenar, var det också härligt att se sprintrarna ta över banorna. Till exempel en trippel på damernas 200 meter och vinst i varje stafett var mäktigt att få ta del av.

Nu håller jag på att återhämta mig från magsjukan, och ställa in mig på säsongens sista utmaning. En rolig, lekfull men viktig tävling återstår. IK Falken deltar i den traditionella SFI-seriefinalen på Åland och jag ska få springa 3000 meter. Uppladdningen inför tävlingen brukar gå ut på att åka buss till Åbo, åka med båt till Åland, anlända sen natt och nästa förmiddag gå omkring i Mariehamn och kanske besöka nåt café.

Det låter kanske mer som en mysig höstsemester än allvarlig tävling, och jag kan hålla med om att allt är mera avslappnat och lugnare än inför andra tävlingar, men när man väl står där på startlinjen finns det bara en tanke: plocka poäng till föreningen. En gemensam kamp med två deltagare per gren, fyra grenar per klass (herrar, damer, pojkar och flickor) och allt kulminerar i en svensk stafett (100+200+300+400 m). Falken höll i många år upp en fantastisk segersvit, och i år verkar alla taggade på att göra allt man kan, vilken gren det sen än blir. Det är det som gör tävlingen rolig, att idrottare vi är vana att se till exempel springa, plötsligt hoppar längd eller tresteg, eller ställer upp i någon kastgren. Även vice versa förekommer.

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att paketera in sommarsäsongen än att åka till Mariehamn och jaga vinst med föreningen. Åland, var beredd!

Landskamp!

Först några korta kommentarer om säsongens sista lopp på 800 meter i Villmanstrand förra helgen. Det känns verkligen hemskt att ha tappat bort sin huvudsträcka. Klart det kan ha inverkat att jag tävlat och rest en hel del innan lördagens tävling, och ett faktum är att jag saknar snabbhet på både träning och tävling, men dessutom förstår jag mig inte på sträckan! Jag har glömt bort hur man springer 800 meter och jag har god lust att säga "tack och hej min före detta huvudsträcka, vi ses inte särskilt många gånger till!"

Löpning i Northhampton, dagen efter nytt årsbästa på 1500 m.

Jaja, ibland blir det inte som man tänkt sig, men en sak som jag tänkt mig och som nu faktiskt blir av, är att jag får springa i landskampen mellan Finland och Sverige. Det finns inget roligare, häftigare, intressantare och mer spännande sätt att avsluta säsongen! Det här året arrangeras kampen i Tammerfors och jag tror det kan bli riktigt häftigt med fullsatta läktare - med en lika uppskattad och galet bra publik som alltid.

Jag kommer att springa 1500 meter på lördag kväll. Sverige har ett urstarkt lag, men det fina med finnkamp är att det inte alltid går som "på pappret". Lite vad som helst kan hända och jag hoppas det är till vår fördel i år. På söndag blir det sen att heja fram de övriga i landslaget. Stämningen i laget har varit något alldeles extra de senaste åren. Vi tävlar verkligen som ett lag, stöttar varandra och har roligt på gemensamma samlingar och ute på tävlingsplatsen. Om ni har möjligheten rekommenderar jag starkt att inta läktarplats under helgens Finnkamp. Jag har aldrig upplevt liknande stämning under något idrottsevenemang som under landskampen!

Nu en liten tillbakablick för att komma i rätt landskampsstämning.

Starten på 800 m år 2012. Foto av Daniel Byskata.

Dags för 400 meter år 2008. Foto av Daniel Byskata.

1500 meter på gång år 2015.

Jag och Heidi skrattade stenhårt förra året!

Poserar med Finlands fina maskot Leevi Leijona.